NPF ärftlighet

Vi är två vuxna utan NPF och vårt första barn har/hade inga diagnoser. Hen är vuxen nu. Yngsta däremot som är i skolåldern fortfarande har lite av varje.
Vi valde att stanna vid två barn JUST för att ärftligheten är en faktor och vi skulle inte palla ett barn till med dessa utmaningar helt ärligt. Det lär väl vara så att båda vi vuxna bär på något som inte slog igenom på oss eller äldsta barnet men däremot på den yngre. 

Så jag förstår verkligen er som skriver att det blir lite till sakens natur när två vuxna med NPF med dålig impulskontroll, konsekvenstänk mm blir föräldrar till många barn som också visar sig ha diagnoser. Har man fått 2-3 barn med diagnos så ska man nog räkna med en överhängande risk att övriga också har det.

Man kan önska sig en stor familj, absolut.  Men man får också förstå att belastningen inte ökar med 1:1 utan än så mycket mer, särskilt om föräldrarna också har utmaningar.

Fast är man två vuxna med NPF och får barn med NPF och det behöver inte vara 4-5-6 stycken utan det räcker med ett eller två, så har man arslet fullt.
Även om samhället skulle vara mindre oflexibelt och stelbent så är det BUP, SIP, kurator, elevhälsoteam och habilitering för barnen. Och sen kanske boendestöd, arbetsterapeut, läkarbesök etc för vuxna om svårigheterna är stora.
En pråm kan kantra för mindre. 

Så är det absolut. Men har du två föräldrar med NPF och 6 barn med NPF så lär graderna variera och någon i klanen kommer garanterat behöva stöd.
Min son har autism grad 1 och går i vanlig klass.
Ändå är det i perioder rätt många möten och annat att hålla reda på som inte fanns på kartan när äldsta barnet (utan NPF var liten).
Vårt engagemang som föräldrar är också helt ett annat, det här barnet behöver tex aktivt stöd med läxläsning hela tiden och det lär inte avta. 
Motivation är inte hans bästa gren om en säger.
Medan det äldre syskonet bara sa till när hen verkligen inte förstod så då läste vi självklart tillsammans, skrev texter, förhörde osv. 

Verkar inte vara det vi diskuterar här dock. 
Annars stämmer det.

Men då jobbar man inte på rätt sätt.
Min yngsta son går i lågstadiet och de jobbar ganska mycket så som man gjorde när jag själv var liten.
Dvs det finns specialpedagoger men de är inte i klassen. Utan i klassen har man en lärare och en utbildad lärarassistent. En elev har även en resurs så till största delen är det tre vuxna personer i ett klassrum med 22 elever.

Min son samt ett par andra barn "går iväg" med specialläraren då och då. Och så var det även när jag gick i skolan, Pelle och Fredrik fick gå och sitta med "Britta" på matten i liten grupp för de behövde mer hjälp.
Det var inget snack då om att bli utkastad och det säger man inte idag heller. Samtidigt daltas det inte. Utan man har tidigt kartlagt hur barnen ligger till och sen plockar man ut dem när det behövs. Så att alla är med på tåget. 

Och då menar jag inte (eftersom många drar den parallellen direkt) att det finns något egenvärde i att inkludera alla utan det finns nog barn (mitt barn kan vara ett av dem) som så småningom kommer hamna i resursskola eller så. Inkluderingen får inte gå så långt att den drabbar den enskilda eleven som inte får det den behöver eller som inte mår bra och den får inte drabba klassen. Det är inte jaget före laget där.