Anonym (Ippenutt Johansson) skrev 2025-05-07 19:03:23 följande:
När jag gick i skolan på 80 talet så var vi 28-32 elever i klassen på det prepubertala mellanstadiet med en enda lärare och det funkade ändå för det mesta riktigt bra.
I mitt barns klass har de varit 20-25 och det är nästan omöjligt att få arbetsro trots 3-4 gånger så många vuxna i rummet. Så jag håller inte riktigt med om din framställning att det är större klasser idag för så har det inte varit vad jag har sett.
Men att inte få ha ordentliga böcker utan bara en massa pappersblad tycker jag är sorgligt och det bidrar inte precis till någon läsglädje eller engagemang i ett ämne. Jag hade inte själv kunnat tänka mig att jobba i dagens skola för jag hade blivit en Hitler och då hamnar man troligen i tingsrätten, eftersom lärare gör det bara de försöker försvara sig mot elever med kniv idag, ungefär.
Antal elever var kanske ungefär detsamma, men då hade man redan korrigerat för de elever som inte klarade av den vanliga klassen. Det fanns mycket mer resurser för specialklasser och man bedömde skolmognad innan man började.
Sen var hela skoldagen uppbyggd på ett bättre sätt, man hade sina lektioner, ett schema, sina böcker, sin plats. Inte som idag när man springer runt och sitter på olika platser och ska styra sitt eget lärande genom att googla.
Så 28 elever som har en plats, ett fast schema, en bok att läsa från början till slut, det kanske fungerar. Men inte 28 elever som ska sitta lite här och där och förväntas ta ansvar för sitt eget lärande när en Ipad lockar med alla möjliga roligheter.
Och skolreformerna som fokuserar mer på test och prov och betyg än faktiskt undervisning och inlärning ger en känsla av misslyckande. Och tidigare fanns det regler för vad skolan skulle erbjuda, idag är det målstyrt, man ska uppnå en viss kunskapsnivå, men inga krav på skolan exakt vad de ska göra för att eleverna ska nå målen. Fokus ligger på att klara proven, inte faktiskt lära sig.
Man har systematiskt förstört skolan sedan 90-talet, men istället för att se detta och förändra till det bättre, så skyller man på att barnen är ouppfostrade och förstör. Men de är ju offer för en skola som inte fungerar, och de har inte heller nåt val om de vill gå där eller inte. Lärarna slutar på löpande band, men barnen är fast i helvetet dag efter dag i 10 år av sin dyrbara uppväxt.
På 90-talet, strax efter kommunaliseringen så satte man diagnos IF (intellektuell funktionsnedsättning), lite lättvindligt när ett barn behövde extra stöd som man inte hade utrymme för i budgeten, idag är det NPF som man använder för att få loss pengar och resurser att stötta barnen. Men så länge man inte gör om systemet så kommer det att vara barnen som får ta smällen.
