Hade ni hellre varit ensamma?

Jag separerade från barnens pappa förra året. Var redan mentalt borta ur relationer sedan ca 6 månader innan då jag sa till honom att jag inte orkade längre. Vi hade två barn och varit tillsammans i drygt 20 år. Det har varit ett jobbigt år men jag ångrar ingenting. Jag är hellre ensam helt än ensam i en tvåsamhet som jag var innan. 

När något inte gick som han tänkt blev han arg. När man inte gjorde på hans vis blev han arg. Om något blev lite fel blev han arg. På det så drack han varje dag, öl och vin. En bib gick åt på 24 timmar. Självklart var det mitt fel att han drack, det var ju för att kunna leva med mig. Trots att han, enligt egen utsago, mådde dåligt av att leva med mig så pass att han behövde vara berusad varje dag så ville han inte separera. 

Nu tvingades jag välja pga en orosanmälan, behålla barnen eller vara med honom. Det var det bästa som kunde hända även om det varit jobbigt. Det hade varit ännu jobbigare att komma loss utan det som skedde. 

Ett år senare är han fortfarande bitter och arg över det beslutet men anser att det är jag som är problemet, att jag bara tänkt på mig själv i beslutet. Att se sin egen del i det hela existerar inte i hans värld.