Att vara en person som andra inte vill att man ska hänga med i grupp och bara träffas ensamt?

Jag är en väldigt ensam person. Den här ensamheten har börjat påverka mig på djupet, och jag känner hur jag sakta håller på att tappa greppet. Visst träffar jag människor ? men det är genom jobbet, och det är inte personer jag vill umgås med på min fritid.

En tjejvän betydde mycket för mig. Jag märkte dock att jag bara blev inbjuden när det var hennes födelsedag eller när det var Melodifestival. Utöver det hörde hon aldrig av sig. Jag tog upp det här med henne. Jag berättade om min känsla av ensamhet och hur ledsen jag var. Men det landade inte väl. Istället för att förstå mig, drog hon sig undan. Det blev bara missförstånd, gång på gång. Jag kände mig förödmjukad. Hon tolkade allt som en kärleksförklaring, vilket det inte alls var. Efter det föll jag ännu djupare ner än jag redan var.

Jag kom till en punkt där jag insåg att jag aldrig träffar andra människor på fritiden, om inte jag själv ordnar något. Jag har fixat pingiskvällar, bjudit hem folk, ordnat gemensamma träffar. Jag har satt ihop brännbollsmatcher och andra aktiviteter. Men det är aldrig någon som hör av sig till mig först. Det är alltid jag som måste dra i allt.

Tjejvännen verkade dessutom bara vilja umgås när vi var ensamma. Allt det här tog verkligen på krafterna. Till slut blev den känslomässiga stressen för mycket. Jag orkade inte längre hantera det.

Och nu sitter jag här. Fullständigt överväldigad av ensamhet. Det är inte bara att "gå fram till någon" för mig. Det måste finnas någon form av kemi. Men det finns ingen där. Jag träffar ingen. Jag är väldigt ensam. Jag har nått en punkt i livet där det blivit svårt att hantera till och med de mest vardagliga sakerna. Och det får mig att undra om jag håller på att glida in i en depression.