Att vara en person som andra inte vill att man ska hänga med i grupp och bara träffas ensamt?

Bekanta är därifrån många får sina vänner. Man träffar och lär känna någon via jobb, föreningar, hobby, grannar. Efter ett tag märker man att man trivs bra ihop och övergår från bekanta till vänner.

Därför är ett aktivt socialt liv ofta en bra sätt att på sikt få vänner.

Varför förutsätts det så ofta att ofrivilligt ensam inte är aktiva i sociala sammanhang eller provat att vara det och att det aldrig ger något?

Kan bara tala för mig själv och om jag är i väg på en aktivitet så är det faktiskt skitjobbigt att återigen lämna aktiviteten ensam och åka hem till ett tomt hus och veta att ingen bryr sig om man dyker upp nästa gång eller ej.
Under själva aktiviteten och man inte bjuds in i gemenskapen fast man själv bjudit in flera gånger eller försöker " ta plats" för att bli sedd skapar också bara negativa känslor.
Jag ägnar mig ex åt dans och då pratar man ju inte supermycket så det kan inte var det som jag tabbar mig med och jag får av ledare och andra erfarna höra att jag är väldigt bra/lätt att dansa med och följer bra osv. så jag är uppenbarligen inte urkass, men sällan att de jag bjuder upp bjuder upp tillbaka.

Varför duger inte jag?
Är jag för tjock? Är jag för ful? Luktar jag illa? 

Har varit tränare för barn/tonåringar inom 2 sporter i många år och sagt att jag gärna är med när vi ska fixa banor, tävlingar, renovera maskiner/lokaler osv. men jag blir inte tillfrågad trots att jag är händig, välstrukturerad, mer än väl godkända verktygskunskaper osv. Varför duger inte mina kunskaper och mitt engagemang?
Har avsagt mig tränaruppdragen även om många av barnen/tonåringarna har sagt att de vill ha tillbaka mig för det är bara så jobbigt att veta att jag inte är välkommen i den vuxna gemenskapen kring sporterna.