Att vara en person som andra inte vill att man ska hänga med i grupp och bara träffas ensamt?

Man behöver självklart "klicka"/känna kemi även med vänner och inte bara kärlekspartners.

Att man är någorlunda lika som personer och med någorlunda lika personligheter. Något gemensamt intresse osv.
Vissa människor kan man umgås med för man delar ett praktiskt intresse med och andra umgås man med för att man är på samma nivå kring logiskt tänkande osv.
En del kan man prata med på jobbet, på bussen, i föreningen, på kursen osv., men känna att det inte skulle ge något att dra igång en privat relation.

Varför förutsätts det så ofta att ofrivilligt ensam inte är aktiva i sociala sammanhang eller provat att vara det och att det aldrig ger något?

Det är självklart sådant som konstant snurrar i huvudet. 
Jag är väl medveten om att det beror på mig, men hur ska jag veta vad jag gör för fel när ingen säger det?
Jag har provat alla varianter som finns. 

Driva på/inte driva på
Ställa frågor och engagera mig i andras liv både positiva och negativa saker/ inte fråga eftersom de aldrig frågat något tillbaka
Inte ta första kontakten utan låta andra komma till mig/ ta första steget till samtal
Bjudit hem olika grupperingar med förhoppningen att någon ska bjuda tillbaka/ Inte bjuda hem någon på många, många månader
Fixa tjejkvällar/inte fixa i väntan på att någon annan i gruppen ska bjuda in
osv.

Och det går alltid bra att komma när jag bjuder och hittar på saker, men om jag vore en sådan trist och omöjlig person borde ju folk tacka nej kan jag tycka.
Får alltid höra att vi har det så trevligt och att vi borde göra om detta snart igen. Det gör en del av dem, men de bjuder inte med mig.

Bytte jobb för drygt 2 år sedan och efter bara några månader sa en kollega att det var så bra att jag börjat för det märktes så väl på hela gruppens energi. Så mycket prat, samtal, skratt och att folk delade med sig hade det inte varit innan jag började.
Jag upplever själv att det pratas mera och till och med gruppens helintroverta  person är mer närvarande på raster, deltar mer i samtal och pratar mer och mer om sitt liv.

Får ofta höra att jag är stark, driftig, modig osv och att jag verkar ha full fart i mitt liv. Så bara för att jag tar en cykeltur för mig själv i skogen så är jag en aktiv person med massor av vänner och fullt upptagen och därmed inte har tid att umgås med andra så jag blir inte ens tillfrågad? 🤔

Kan bara tala för mig själv och om jag är i väg på en aktivitet så är det faktiskt skitjobbigt att återigen lämna aktiviteten ensam och åka hem till ett tomt hus och veta att ingen bryr sig om man dyker upp nästa gång eller ej.
Under själva aktiviteten och man inte bjuds in i gemenskapen fast man själv bjudit in flera gånger eller försöker " ta plats" för att bli sedd skapar också bara negativa känslor.
Jag ägnar mig ex åt dans och då pratar man ju inte supermycket så det kan inte var det som jag tabbar mig med och jag får av ledare och andra erfarna höra att jag är väldigt bra/lätt att dansa med och följer bra osv. så jag är uppenbarligen inte urkass, men sällan att de jag bjuder upp bjuder upp tillbaka.

Varför duger inte jag?
Är jag för tjock? Är jag för ful? Luktar jag illa? 

Har varit tränare för barn/tonåringar inom 2 sporter i många år och sagt att jag gärna är med när vi ska fixa banor, tävlingar, renovera maskiner/lokaler osv. men jag blir inte tillfrågad trots att jag är händig, välstrukturerad, mer än väl godkända verktygskunskaper osv. Varför duger inte mina kunskaper och mitt engagemang?
Har avsagt mig tränaruppdragen även om många av barnen/tonåringarna har sagt att de vill ha tillbaka mig för det är bara så jobbigt att veta att jag inte är välkommen i den vuxna gemenskapen kring sporterna.