Min mamma är elak mot mig

Skulle ni kunna gå i terapi eller rådgivning tillsammans?
Det känns som att det är väldigt viktigt att du (med stöd) får berätta hur du upplever allt det här, vad det får dig att känna, hur det påverkar din relation till henne och dina syskon.

Det känns både som att hon är osäker själv och att hon tar sig friheter som hon inte borde. Hur "vet" hon att du skjutsat någon eller vattnar någons blommor liksom? Ringer hon runt och förhör er alla syskon och sen sitter på kammaren och pusslar ihop allt och donar? Det låter inte helt friskt.

Sitter man i ett rum tillsammans där man känner sig trygg och vet att man kommer att få möjlighet att prata till punkt så kan det hjälpa. Jag har inte gjort det i relation till en förälder, däremot i kärleksrelationer.
Hemma eller på egen hand kan man känna rädsla för att ta upp vissa ämnen för att man själv eller motparten går i affekt och sedan blir ändå inget sagt. I terapirummet får man prata till punkt, en bra terapeut/rådgivare kan ställa följdfrågor och även bolla över till den andre.

-" När Petra berättar det här, hur känner du då"?
-"Kan du Sofia känna igen dig i det som Petra berättat här nu"?
-" Om det vore tvärtom och Petra hade sagt så här till dig Sofia, hur hade du tolkat det och hur hade du känt"?

Det tror jag vore bra för er. 
Annars hade jag nog övervägt att avsäga mig kontakten igen för jag hade blivit ett vrak av att ha det så. 

Stor kram till dig!!

En del människor är missnöjda med sitt liv och tar ut det på någon annan, ibland till och med på sina barn. Dina syskon märker ju att något är konstigt, så det är inte bara något som du känner. 

Hade en pappa som var sådan (han har gått bort nu), jag minimerade kontakten med honom så mycket som möjligt, så att vi knappt träffades alls. Mådde faktiskt bra av att ha det så.
Men så har jag också gått i psykoterapi.

Visst kan ni pröva att gå i terapi tillsammans, men jag misstänker att din mamma inte alls vill ha en bättre relation, hon gillar att ha någon att ösa skit över. 

Jag hoppas att du kan ha fortsatt kontakt med dina syskon, ifall du bestämmer dig för att minimera kontakten med din mamma!

Ja, klokt inlägg. Du kanske kan skriva ett brev där beskriver de här händelserna och hur du upplevde dem. Föreslå att ni går i terapi tillsammans, för att du skulle vilja ha en bra relation med henne.

Om du inte får bra respons på brevet så är det nog tyvärr dags att göra slut igen. Gör det i så fall tydligt att du inte vill ha någon kontakt med henne hädanefter, eftersom du mår dåligt av hennes sätt mot dig.

Sen ligger bollen hos henne.

Om hon väljer bort dig så kommer det att smärta dig, du kommer att sörja. Men att fortsätta känna dig trampad på är värre.

Bra inlägg!
Och att skriva brev kan vara bra också ur fler aspekter rent terapeutiskt.
Att få på pränt vad som hänt och hur man upplevt det.
Att få ur sig det och kanske släppa det så småningom.

Breven behöver inte ens skickas alltid utan det kan vara en del av en läkning ändå, eller att skriva dagbok.

Vore jag mamma skulle jag göra allt för att laga en relation till ett barn men mamman här kanske inte alls har den förståelsen så det kan säkert bli som du beskriver det, att relationen måste ta slut. För det är inte värt att gå genom livet och bli trampad på, på det här sättet.

Jag tror att många har svårt att frigöra sig från sin egen, kanske mer positiva modersbild. De har haft en "good enough" mamma och har då en viss bild.

Då är det lätt att tro att missförstånd och dålig förmåga att sätta sig in i dotterns situation är något som kan åtgärdas med t.ex. terapi eller santal med dem tillsammans. Men om det är en livshållning hos mamman, så kommer det inte att hjälpa.

Det hindrar ju inte att man försöker, men i det här fallet kan det finnas en mamma som har satt i system att trycka ner ett barn, för att sjäv må bättre psykiskt. Egentligen behöver mamman troligen egen terapi.

Varför var det värre när du inte hade någon kontakt med henne alls?

Att hela tiden försöka få någon annan att må lika dåligt som man själv mår kallas för projektiv indentifikation. Det är en primitiv och omogen psykisk försvarsmekanism.

Ja jag kommer ingenstans med terapi ihop med henne. Hon har inte förmågan att förstå mig. Är väldigt säker på att det bara skulle bryta ner mig ännu mera. Hon vrider och vänder på sanningar konstant och min version och hur jag känner körs ner i diket direkt. Hennes känslor och hennes sanning är det enda som räknas. 

Hon gick i terapi efter att hon under en middag med andra släktingar tappat behärskingen och skällt ut min moster inför alla. En annans släktings man slog näven i bordet och bad henne vara tyst. Bråket var helt obefogat. Hon vill ha tjafs, har hon en fjäder så skapar hon en hänsfarm. Hennes egen lilla syster är lika illa ute som jag. Oss två har hon valt ut som "offer". Hon gick i terapi eftersom hon inte klarade av att någon sa ifrån. Hon ringde även upp mig efter detta och krävde att jag skulle hålla med henne och ifrågasatte varför jag bara satt tyst utan att försvara henne. Terapeuten får i detta fall Hennes version som är långt ifrån rättvis för övriga. Hon får medhåll och kan fortsätta tjafsa. 

Blir värre och värre med åren detta också.

Tack för ditt inlägg

Mest för att jag ändå ville ha kontakt iom. Att jag har barn. Jag ville som skulle veta vems deras mormor är. Könde dåligt samvete konstant. Hon ringde runt till släktingar och var ledsen. Är svårt att förklara. Hon har ju lyckats ge mig dåligt samvete hela uppväxten så jag är formad efter det. Hon är ju min mamma och jag kände mig skyldig på nått sätt.  

Att umgås med henne lite funkar inte. Hon blir skuldläggande då. Nått samtal i veckan och en kopp kaffe ibland räcker inte för henne. Hon kan när som helst beklaga sig över våran relation. Hon kräver liksom väldigt mycket.

Din mamma kommer inte att ändra sig. Så jag föreslår att du bryta kontakten igen, denna gång för gått, och beger dig i terapi samtidigt, så du blir av med dina skuldkänslor.

Jag har brutit kontakt med min mamma för flera år sedan - hon är ungefär likadant som du beskriver din mamma. Hon passar i alla fall väldigt bra in på beskrivning av en narcissistisk mors beteende mot en dotter. Visst är det synd att mitt yngre barn inte har en mormor, men det är ändå bättre än alternativet.
Tänk på att det är kvaliteten av relationer som är viktig för barn, inte kvantiteten. Och även om din mamma behandlar dina barn bra, ser de ändå hur hon behandlar dig, och någon gång kommer de antingen förakta sin mormor för det, eller de kommer att tro att det är så du ska behandlas.