Trött på klumpiga kommentarer
Ska försöka korta ner! Jag var bara 15 år när jag blev gravid och födde en liten flicka.
Den dagen jag fick reda på att jag var gravid, kändes som allt hela mitt och pojkväns liv rasade. Vi bråkade och anklagande varandra med att vart slarviga med att skydda oss. Det var en tuff period i början, vi gjorde slut men blev ihop då vi inte ville vara utan varandra och älskade varandra. Vi hade långa samtal både med och utan föräldrar och vi fick fin stöttning från båda sidor. Där emot utifrån fick vi höra att vi är barn själva och barn ska inte ha barn och att vi förstör våran framtid om vi väljer att behålla det.
Efter mycket samtal och tänkande hur vi själva ville så beslöt vi att behålla det. Det blev en tuff graviditet med psykningar att vi inte skulle klara av det mm av andra vuxna men vi hade en fin grund från våra närmsta
Nag födde en liten flicka redan i veckan 25 och då vägde hon 700 gram och var 31 cm. Vi var så glada samtidigt så var vi så oroliga hur den lillan skulle klara sig. men hon var en kämpe och är en friskt liten busa idag. Men när vi var på sjukhuset och så gick pratet utifrån att jag var en slarva som förmodligen hade supit under graviditeten mm och att det var därför jag födde så tidigt. Jag skötte och gjorde allt man ska under graviditeten men blev så otroligt ledsen när man fick höra sådant.
Vi fick även höra att det aldrig kommer att hålla mellan mig och min pojkvän. I år ska vi bli 19 år och jag ska föda vårt andra barn. Vi bor tillsammans har egen inkomst så vi ber verkligen inte om pengar av någon eller annat. Däremot så har vi fått jättemycket stöttning av våra nära & kära.
Men även denna gång får jag höra utifrån att vi är så unga och förstör våra ungdomsliv då dom menar att vi ska istället leva något busliv och inte byta blöjor.
Varför kan man inte vara glad för barn skull istället för att såra? Vi ångrar inte att vi har barn och ska ha en till i år.
