En skallig hindu skulle nog rekommendera att möta känslan med jämnmod. Våga vara i känslan även om det är obekvämt. Obekvämt är bra, det innebär livets allra flesta upplevelser. Lidandet är för evigt, för att ibland som hastigast kastas omkull av glädje, gemenskap, samhörighet etc etc...
Läs med fördel Albert Camus "Myten om Sisyfos".
Är deltagande i tråden på riktigt övertygad om att det går att välja lycka?
Är det inte lekfullhet, nyfikenhet, ödmjukhet grundinställningen som sedan i nästa steg blir lycka?
Jag tror att förväntningarna i "de för givet tagna sanningarna" bör sakna romantiserande tankar och värderingar för att jag per se skulle ha en lägre "tröskel" in i nyfikenhet när jag slår upp mina klarblå på morgonen. Med något ödmjukare inställning till min nästa tycker jag också gör jättestor skillnad i vardagen.
Men personligen upplever jag ändå inte att lycka kan vara ett val. Det är snarare påminnelser om ovan nämnda personlighetsdrag som är hörnstenen när den där kalla känslan uppstår i magen. Det kräver alltså sänkta förväntningar på allt och alla runtomkring mig som skapar förutsättningar för lycka att krypa på mig. Problemet blir då att jag med mina sänkta förväntningar blivit lite mer pessimistisk. Krävs inte pessimism för att de ska bli lättare att slippa besvikelse och undvika dömande?
Är då pessimism lyckans smed?