Du är din egen lyckas smed. Du väljer att vara de du vill. Rött mind set tar dig igenom det mesta. Vill du deppa så får du ju ut något av det. Är du rädd för ev krav från din omgivning. Du väljer själv att se glaset halvfullt eller halvtomt. Det är bara du själv som kan göra något åt det. Går inte att projicera på annat eller andra. Ditt val helt och hållet.
Hopp du kan om du ger dig fan på det! Men? Lycka ett ett flyktigt tillstånd som varar i ungefär 3 sek. Poff borta. Lycka i sig är inget att sträva efter. Rätt tankar om dig själv. Du duger. Tror du saknar KASAM.
Förresten vågar du känna dig glad och harmonisk?
Vill du bli hjälpt? Vågar du ta emot hjälp? Du anser att vården inte är till någon hjälp. Hur ser det optimala scenariot ut för att du ska må bra. Vad behövs. Ett reflektion du behöver göra är att ingen gör det åt dig. Ingen lägger en färdig paketlösning i ditt knä. Det är bara du själv som kan ta tag i det.
Är deltagande i tråden på riktigt övertygad om att det går att välja lycka?
Är det inte lekfullhet, nyfikenhet, ödmjukhet grundinställningen som sedan i nästa steg blir lycka?
Jag tror att förväntningarna i "de för givet tagna sanningarna" bör sakna romantiserande tankar och värderingar för att jag per se skulle ha en lägre "tröskel" in i nyfikenhet när jag slår upp mina klarblå på morgonen. Med något ödmjukare inställning till min nästa tycker jag också gör jättestor skillnad i vardagen.
Men personligen upplever jag ändå inte att lycka kan vara ett val. Det är snarare påminnelser om ovan nämnda personlighetsdrag som är hörnstenen när den där kalla känslan uppstår i magen. Det kräver alltså sänkta förväntningar på allt och alla runtomkring mig som skapar förutsättningar för lycka att krypa på mig. Problemet blir då att jag med mina sänkta förväntningar blivit lite mer pessimistisk. Krävs inte pessimism för att de ska bli lättare att slippa besvikelse och undvika dömande?
Är då pessimism lyckans smed?
Jag tror du behöver släppa en del och sluta att älta. Gjort är gjort. Kontakt med habiliteringen. DBT, färdighetsträning och psykoedukation. En guide som tillsammans med dig klurar ut vad du med dina funktionsvariationer kan få bli tillfreds. Klart du ska ha sysselsättning. Skit i utbildningen eftersom du ändå kommer att faila. Eller gör du det för att kunna säga vad var det jag sa efteråt. Alternativet är att du är en pessimist och en looser som du själv anser dig vara. Gå runt och dra runt och lyfta bidrag. Ditt val. Våga välja att ta emot hjälp. Lägg ner snacket om att de inte ger dig hjälp. Du får svar som du ropar också och tackar nej till alla former av insatser. Testa! Vad har du att förlora? Inget. Absolut inget.
Var träffade du Anna Alucy? Hon och hennes rysska (tror jag) kollega röjde runt rätt bra ett tag. Just nu arbetar hon som stafettläkare inom psykiatrin.
Intressant! Finns bra tråd på Flashback om de där damerna. Hon hade visst funkat bra som stafett på det ställe jag hörde.