Behöver jag lämna?
Jag undrar om jag till slut, efter många år, måste ge upp vårt förhållande, eller om någon har en idé om vad katten jag kan ta mig till.Tldr:
Min partner och jag har väldigt olika syn på ordning, planering och struktur, samt att partnern vägrar erkänna problemen/kommunicera eller gå i parterapi.
Storyn:
Gifta c.a. 10 år, tre barn 6-10 år.
Vi har ett par grundläggande olikheter, vilket vi (jag) konstaterat och försökt prata om. I stora drag att jag är mer strukturerad medan partnern är mer... "spontan".
Ett par exempel:
Partnern vill inte städa direkt efter sig, utan spara ihop till storstädning, jag vill plocka direkt efter det som gjorts.
Jag vill gärna planera projekt i förväg med budget och ungefärlig tidsåtgång (t.ex. semester, renovering, skaffa hund/bil). Partnern gör sådant mer spontant och t.ex. drar igång en renovering och så får vi se vad som händer.
Innan första barnet, märktes inte olikheterna av riktigt. Vi hade gemensamma drömmar om hur ett fint liv skulle vara, familj, villa, bo lite på landet.
Däremot, efter första barnet, började olikheterna bli allt mer påtagliga.
Efter ett par år insåg jag att jag kommer bli helt utbränd om jag fortsatte göra nästan allt hushållsarbete samtidigt som jag arbetar heltid (partnern arbetar 70% för att få mer tid med barnen).
Jag slutade helt sonika att städa och planera, annars skulle jag gå under.
Det har lett till att vi börjat få dåligt med pengar, då partnern shoppar mycket online, jag har tröttnat på att vara tråke-ekonom-nejsägare.
Det är gansak äckligt hemma enligt mig, med skitiga underkläder, strumpor etc. liggandes, vilket barnen tar efter. Partnern behöver ju inte ta undan efter sig.
Vi har många halvfärdiga projekt, det börjar bli en "skrot-Nisse tomt" p.g.a. partnerns uppstarter som partnern saknar förmåga att färdigställa. Jag har slutat ställa till rätta, för att undvika att gå in i väggen.
Jag har så många gånger försökt prata om detta, i lugna stunder när barnen sover och vi har mat i magen.
Partnern brusar upp, vill skrika och bråka, när jag försöker prata lugnt och vara konstruktiv. Jag har tröttnat på att föreslå parterapi.
Det värsta är att jag tröttnat på att försöka uppfostra barnen, då partnern inte klarar att hålla de planer vi kommit överens om. Vi har egentligen helt liknande syn på uppfostran, men partnern är totalt inkonsekvent i det vi sagt.
Vi har säkert startat nya "belöningssystem" med stjärnor för t.ex. städa rummet, hjälpa till med maten etc.
Partnern tar genast barnens parti mot mig om jag säger "nej, du har inte städat rummet så du får inte spela dator idag".
Jag blir väldigt ofta emotsagd framför barnen när jag har en meningsskiljaktighet med dom (oftast om skärmtid).
Här har jag svårast att bara acceptera och "skita i det" för att inte starta ett större bråk med partnern inför barnen.
Jag vet att min partner har extremt dålig självinsikt kring sitt beteende.
Partnern har väldigt dåligt självförtroende och tar mycket illa upp när jag lyfter problem i relationen, det blir skrik/ilska eller tårar och dramatik om att vi får väl skilja oss etc.
Partnern är inte deprimerad eller har någon diagnos. Mer än att jag börjar bli rätt övertygad om att hissen nog inte går hela vägen upp...
Har du orkat läsa såhär långt, grattis, och det kanske egentligen bara var för att få skriva av mig.