Ännu en extra vuxen som viker ut sig.

Hur kan man som biologisk förälder hotas av en extra vuxen som bryr sig, tröstar, stöttar, finns där i vått och torrt? Köper att det är tufft, familjelivet gick kanske inte som man trodde och fick avslutas. Men för barnens skull, skall man inte vara otroligt glad över att det finns personer som inte är biologiskt bundna till barnen, som ändå bryr sig och älskar barnen precis som dom är? 

Det finns absolut dom extra vuxna som tar för mycket plats och vill bestämma där dom inte bör, det är jag fullt förstående med. Men på dom planen där extra vuxna bara finns där när barnen behöver dom, stöttar, älskar och tar hand om barnen när behovet finns - är det verkligen något att hotas utav? Är vissa föräldrar så osäkra i sin roll så man medvetet vill välja bort den fördelen till sitt barn? Vad beror det på? Hjälp mig gärna att förstå.

Jag har inga barn och kanske inte kan se problemet som ni föräldrar gör heller. Men jag har två underbara bonusar som jag älskar högt, inte som mina egna, men som ingår min och min sambos familj - vilket är stort nog för mig. Jag hör hur barnen blir begränsade till att tycka om mig av deras andra förälder. Jag kliver inte över någon förälder här och kommer inte med pekpinnar. Men det är ändå smärtsamt att få höra att relationen mina bonusar och jag sinsemellan inte uppskattas. Det kan jag aldrig förvänta mig utav barnens andra förälder heller, men det sårar. 

Jag förväntar mig absolut ingenting tillbaka. Men hade jag själv haft barn hade min tacksamhet för att barnen faktiskt har det bra och är älskade till max, oavsett var dom är, varit skyhög. 

Tack för mig.