Vill inte fira student - familj lyssnar inte

Anonym (vill inte) skrev 2025-05-18 16:22:21 följande:

Jag tar studenten om mindre än en månad. Det ska "naturligtvis" firas, precis som det firades för mina äldre styv/syskon (2 bio, 2 styv), med stor bjudning för släk och vänner, med tårtor och grillning och grejer.

Men jag vill faktiskt inte ens vara med på utspringet, med allt det innebär i på mitt gymnasium med champagnefrukost och familjemottagning och picknick. Det är liksom inte min grej med massa jippon, jag har aldrig gillat det. Jag har aldrig gillat min egna födelsedag heller.

Dock är det ju då jag som är "fånig" och "självklart ska vi fira som vanligt" och "det blir ju kul". Som att de inte märkt att jag hållig mig undan från alla andra stora fester och sånt hela livet, mest varit på mitt rum eller ute. Det kanske de inte har, ärligt talat.

Jag funderar på att helt enkelt hålla mig borta. Jag kan åka ut till landet eller något och meddela att jag gjort det när jag är halvvägs där.

Någon kommer troligen fråga och ja, jag är autistisk. Jag fick diagnos när jag var 11. Men min familj tar ingen hänsyn till det, enligt dem är jag bara "konstig" när det kommer till vissa saker. Det var skolan som ville ha en diagnos.

Det är sorgligt att du ska behöva tvingas till något som du inte vill! Det blir ju inget roligt för dig då, bara ansträngning.

På ett sätt kan jag förstå familjen, de vill att du ska göra sociala saker, för man tar sig enklast fram och lever i samhället om man är lite social.

Men om man nu inte är det!

Då får man anstränga sig med att göra de sociala saker som kan vara nödvändiga för ett fungerande liv och andras bild av en själv framöver. Det kan vara nödvändiga saker på jobbet eller privat. Men vilka de viktiga sakerna är får man avgöra från gång till gång.

Jag skulle kunna tänka mig att själva utspringet från skolan är något viktigt socialt, om det inte är så att du är helt isolerad från dina klasskamrater, utan ni ändå pratar då och då.
Om du nu har lite kontakt med dina klasskamrater blir det konstigt om du inte är där och säger hej då, antar jag. Även om just utspringet är ganska rörigt och gapigt.

Champangefrukost verkar onödigt, det är ju inget som skolan ordnar. Kan du inte bara komma till utspringet?

Sen tycker jag att det är dumt av dina föräldrar att envisas med en stor fest när du inte uppskattar det! Bättre att det bara är några få personer som äter något gott ihop. För att fira att du gått igenom gymnasiet! Det är ju det som det hela handlar om.

Av någon anledning verkar din familj förneka din diagnos. Då kanske du inte vet att du, ifall du behöver det, kan ha rätt till råd och stöd enligt lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS). Det kan bl.a vara att ha rätt till stöd till bostad, om du har svårt att klara det på egen hand. Eller samtal med kurator, som kan hlälpa en vidare.

Anonym (Linn)

Mon 19 May 11:50

#30

Anonym (R) skrev 2025-05-19 11:37:04 följande:

Nu vet jag inte vilken form utav autism ts har.
Men löjligt att påstå att någon med typ asperger behöver dygnet runt assistans. Boendestöd absolut. Men inte mer än så.

Läs på om LSS, (det finns alla möjliga typer och nivåer av stöd). Det kan t.ex röra sig om vanliga kuratorssamtal som ett stöd när man påbörjar sitt vuxenliv. Eller att någon hjälper en att komma igång med rutiner för att klara av ett boende i egen lägenhet.

Personer med s.k. Asperger kan vara mycket begåvade, men det kan finnas vissa svårigheter ändå.

Anledningen att jag skrev om det var att TS familj verkar ignorera TS diagnos. Så TS kan komma att stå ganska ensam om det blir någon svårighet när hon flyttar hemifrån.

Anonym (Linn)

Mon 19 May 11:54

#31

I vissa fall kan man få en egen lägenhet, man klarar sig själv men kan ha någon sporadisk kontakt med boendestödjare t.ex.

Nu kan det vara så att TS inte har något behov av stöd alls! Jag ville bara nämna att det fanns!

Anonym (Linn)

Mon 19 May 16:18

#36

EpicF skrev 2025-05-19 13:14:28 följande:

Tror du alla med npf behöver stöd?

Det finns olika grader inom de olika npd-diagnosernaoch många klarar sig helt utan något stöd.

Ts har klarat gymnasiet och då kommer hon nog klara vuxenlivet också. Hon verkar en självständig person, trots autism. Och ja, jag förutsätter att ts är kvinna, men jag kan ha fel.

Jag skrev ju att TS kanske inte alls behöver något stöd!

Jag vet elever som klarat den strukturerade miljö som skolundervisning ändå ger, men som sedan har svårt att klara arbetsplatser som har en mer ostrukturerad miljö och mer diffust definierade arbetsuppgifter.

Men det finns ju arbetsplatser som är strukturerade och där fungerar det bra för de personerna.

Sedan finns det personer som inte alls behöver något stöd, varken privat eller på jobbet!

Men nu var det så att TS familj ignorerar diagnosen, då kan det hända att de skulle ställa sig helt oförstående om svårigheter skulle uppstå senare.Då blir det upp till TS att navigera själv.

Anonym (Linn)

Mon 19 May 19:45

#39

Anonym (M) skrev 2025-05-19 13:02:29 följande:

Det går inte att träna bort påfrestningen som vissa sociala aktiviteter innebär för en person med autism.

TS kommer att behöva utsätta sig för nödvändiga sociala aktiviteter i livet, vilket TS redan gör eftersom h*n har gått ut gymnasiet, men det är viktigare att TS lär sig att vara rädd om sig själv så att h*n inte blir utbränd och deprimerad för att h*n tvingar sig till socialt umgänge när det inte behövs.

Jag önskar att den här medvetenheten fanns när jag växte upp och jag blir glad när jag läser att TS står på sig.

TS föräldrar förstör hela upplevelsen för TS med den här stressen som är fullkomligt onödig.

Jag ordnade en mottagning för min son eftersom han tyckte att det var kul men om han hade sagt till mig att han drar från stan om jag ordnar en mottagning så skulle jag självfallet lyssna.

Det är TS dag och det går alldeles utmärkt att fira litet. Släktingar etc. kan skicka en hälsning till TS. Nu blir konsekvensen att TS inte kommer att delta i sin egen student. Det är inte TS som har problem i det här fallet utan föräldrarna.

Jag växte upp med föräldrar som struntade fullkomligt i mina känslor och åsikter, vilket de uttryckligen påpekade för mig. Det tog mig många år och en hel del terapi att förstå att mina känslor räknas och att jag har rätt att stå på mig.

Så jag tänker bara heja TS!

Men jag skrev ju att det var dumt av föräldrarna att ordna en fest när TS inte vill det! Det är för övrigt obegripligt att de planerar det i det nuvarande läget.

Att delta eller inte i de sociala aktiviteterna med klasskamraterna är ju naturligtvis ett val som TS har.

Vad jag ville visa med mitt inlägg var möjligheten att välja bort en del sociala aktiviteter och delta i någon. Man kan väga och känna efter vad som kan fungera för en själv. Men jag inser ju att utspringet kan vara väldigt påfrestande.

Nej det är ingen id'e att pressa sig till något socialt som man vet bara kommer att göra en psykiskt utmattad.

Vill inte fira student - familj lyssnar inte

INNEHÅLL