Varför ska såna som jag finnas?

Jag förstår hur du känner, jag har kille men utan han har jag verkligen 0 vänner och ibland är de super jobbigt. De sägs ofta att gå ut och va social men som någon som nästan aldrig haft vänner är det verkligen inte bara. 
Om inte ?ödet? har något planerat tror jag att jag kommer vara ensam så sagt hela livet och har väl typ accepterat de men kan fortfarande ligga om nätterna och tänka att de är fel på mig för ingen vill vara min vän. 
Nånstans kan jag känna att det är bättre att vara själv, vill så gärna våga göra saker själv men känner mig mest patetisk men egentligen vem bryr sig. 

Ja tyvärr är det så. Det gav mig verkligen ingenting att gå till psykolog ärligt talat. Jag måste försöka lösa detta på egen hand. NPF-utredning var jag på väg att göra men det fanns en sak som gjorde att vi inte kunde gå vidare med den tyvärr.Var glad att du har en pojkvän iallafall, du kan ju få kramar ibland. Jag längtar efter att bara kunna få en kram någon gång ibland. Det jag saknar mest. 

Kan det helt enkelt vara så att du är ovanligt intelligent? Det finns massor med forskning som visar att högt intelligenta ofta är mycket ensamma socialt. Riktiga dårar iq fiskmås, har ofta ett rikare socialt liv.

Svår fraga, jag har drabbats av flera svåra sjukdomstillstånd med operationer, lång rehabiltering, medicinering o.s.v. Har inget svar.

Jag har faktiskt gjort en del IQ-tester och jag ligger väldigt mycket på snittet faktiskt, så inget "onormalt" där inte. Däremot anser jag mig vara väldigt allmänbildad och älskar frågesport.

Människor behöver varandra, det är helt klart. Kan du inte socialisera naturligt av sig självt, så kan man tänka sig att det i sin tur kan orsaka just sociala svårigheter. Det du eftersträvar skulle alltså kunna orsaka svårigheter. Det kanske du kan ta dig förbi. Observera och analysera hur andra är, agerar, reagerar och gör och applicera på dig själv, fast i din stil. Vill du vara på den säkra sidan kan du vara den som är en aktiv lyssnare och intressera dig för den eller de du talar med. Små steg i taget och då du känner dig trygg kan du ta nästa. Du har viljan, önskan och längtan. Utgå från det som drivkraft. Du varken kan eller ska ge upp din existens på grund av det.

Mycket förståndig kvinna!

Bra slutkläm!

Även om du är en udda fågel kan man hitta sitt sammanhang. Men man måste våga ut! 
Skaffa tänder, gå på massa olika dejter! Inte för att hitta någon utan för att bara ha kul! 
Skaffa en hobby som gör att du träffar andra, om det nu är någon träningsform, gå en kurs eller börja i en bok cirkel. Finns massor med sammanhang där ute, men man måste söka sig till dom! 
Hittar man in så lär man känna människor! 

Men allt detta kan betyda att du måste lämna din trygga vrå och utmana dig själv. 
Det kanske inte är lätt i början, men med tiden kommer saker börja att kännas naturligt! 

Lycka till och ge dig ut! 

Jag tycker du låter som en fin och modig person som vågar visa dig sårbar och försöker se dig själv med andra människors ögon - vilket är en superfin egenskap men ibland kanske du gissar fel hur andra ser dig och dömer dig själv alldeles för hårt? Bara baserat på hur du skriver här så tror jag att du kommer hitta någon som vill vara vara dig nära och älska dig. Jag tror att det finns någon/några för alla men du verkar vara en älskvärd person! Och det finns många som söker en udda fågel. Skulle du själv vilja hitta en normalis eller en uddis/mer genuin person?

Jag tycker du ska ge dig ut på dejtingapparna och testa det. Det finns inget att förlora. Att dejta kan vara en superjobbig och sårbar upplevelse men man behöver gå igenom sådana upplevelser och känslor för att också få de fina och goa erfarenheterna. Ge inte upp om du inte gillar en app, gå vidare och testa en annan. Hitta någon professionell/semi-professionell att prata mer under tiden, för att ventilera och/eller få strategier att jobba med ditt självförtroende. 

Lycka till!

Jag är en udda fågel i en skog fylld av rådjur, och har ingen aning om hur jag lyckats hamna i mina 3 långa förhållanden jag haft i livet.
Jag utreds just nu för autism (har ett barn med diagnos och efter att min mamma blev sjuk och jag började följa med henne i situationer hon inte hade full koll på vet jag numera var det kommer ifrån om vi säger så...)
Jag är skitjobbig i mångas ögon, och har med ålderns rätt (40+) insett att de som stannat, blivit vänner för livet, alla har någon form av NPF de med. Jag spelar ofta en roll, tar på mig "kundtjänstpersonligheten" på jobb osv. På mitt tidigare jobb gjorde jag inte det och där vet jag att många tyckte illa om mig.
Udda fåglar passar inte alla, speciellt inte de som är ute efter rådjur, men vi är precis lika mycket värda i skogens ögon och har rätt till vår plats.
Ja, det är jobbigt att vara udda, men hade du verkligen velat vara "normal"? Har du sett vad de ställer till med...