Arv från granne, barnen bestrider

Anonym (Hur?) · 2025-05-20T11:06:42+02:00

Har bott i mitt hus sedan 90-talet och granne med ett par som bott där sedan de byggde sitt hus på 60-talet. Mannen dog runt 2010 och i samma veva skildes jag och min man men jag behöll huset. Grannfrun och jag har alltid haft en nära relation från att vi flyttade dit, men framförallt efter att vi båda blev ensamma. Vi har umgåtts så gott som dagligen och jag har sett henne som en bonusmamma. Jag och ett av mina barn har hjälpt henne med hus, trädgård, veckohandling med mera i flera år. Hon har sedan 2012 haft en oberoende god man som hanterat hennes ekonomi. Hon har tre barn, men de bor inte i samma stad och hälsar bara på ett par gånger per år. Förr om åren åkte hon ofta och hälsade på dem men de senaste fem åren har hon haft svårt att ens komma ut från huset pga kroppsliga besvär. Jag vill inte förringa deras relation, men den har varit sparsam under väldigt många år och de har inte gjort många knop för att hjälpa mamman på ålderns höst. Min kära vän avled i början av maj och i samband med bouppteckning framkom att hon i efterförloppet när maken dog upprättade ett testamente med mig som förmånstagare jämlikt med arvslotterna, dvs testamenterade hon 25%. Jag kallades till bouppteckningsmötet och tänkte att det hade att göra med ett pärlhalsband som jag fått låna av henne vid flera tillfällen och som hon insisterat att jag skulle få ärva, men hon har alltså inkluderat mig i testamentet med arvslott. Under särskild arvdelning finns dessutom lösöre testamenterat särskilt till mig, bland annat pärlhalsbandet. Barnen ifrågasätter detta och har varit väldigt otrevliga mot mig. Jag vill inte bråka med någon och funderar själv på om jag ska tacka nej till arvet, men jag ärver gärna halsbandet. Samtidigt har min kära vän tänkt på mig och jag uppskattar gesten. Hur skulle ni göra?

Alltså barnen har rätt att tycka vad dom vill men det ger dom inga rättigheter till att vara oförskämd och otrevlig mot dig.
Du har heller ingen skyldighet att avstå arvet.
Du har inge relation med hennes barn, du har ingen skyldighet att ens svara på deras tjafs.

Jag skulle rakryggad ta emot arvet och därmed respektera vännens sista önskan.

Faktum är att jag personligen skulle reagera MER på nån som avstår ett lagligt arv och känna att det är något skumt bakom det. Jag förstår din känsla absolut men att du backar undan skulle det nog få barnen och tro att du var ute efter arvet från början... hänger du med hur jag tänker?

Stå på dig helt enkelt.

För tänk så här... en dag är det du själv som skriver testamente om ditt arv och nog vill du att din vilja ska respekteras av dom personerna det berör?

Anonym (Hur?) skrev 2025-05-20 12:51:01 följande:

Tack för era svar jag håller med er i sak.

Jag känner barnen väl, vi har setts mycket under åren. Tror det är därför jag tar åt mig när de ifrågasätter testamentet och indirekt mig som person. Jag hade inte förväntat mig att ha någon fortsatt relation med dem efter begravningen.

I samband med dödsfallet träffades vi, kramades och grät. Jag överlämnande nycklar osv. De var överens om att sälja huset och började rensa redan då, plockade med sig en del saker osv.

Begravningen är nästa vecka och det känns hemskt att möta dem där efter deras agerande. Men jag har förlorat min bästa vän, mina barn har förlorat "mommo" som de kallade henne. Vi ska självklart gå tillsammans och jag håller mig rakryggad i detta.

Glöm inte heller bort vad sorg kan driva människor till att göra.
Vissa saker är inte rationella och kanske är det också så att en viss del av samvete spelar in . Dom vet vilken relation ni haft och kan i detta läge skapa nya känslor hos dom att dom inte fanns där som dom borde, ouppklarade samtal dom borde haft med sin förälder etc etc... och du får liksom ta den skiten känslorna rör upp..

Arv från granne, barnen bestrider

INNEHÅLL