Arv från granne, barnen bestrider

Anonym (Hur?) · 2025-05-20T11:06:42+02:00

Har bott i mitt hus sedan 90-talet och granne med ett par som bott där sedan de byggde sitt hus på 60-talet. Mannen dog runt 2010 och i samma veva skildes jag och min man men jag behöll huset. Grannfrun och jag har alltid haft en nära relation från att vi flyttade dit, men framförallt efter att vi båda blev ensamma. Vi har umgåtts så gott som dagligen och jag har sett henne som en bonusmamma. Jag och ett av mina barn har hjälpt henne med hus, trädgård, veckohandling med mera i flera år. Hon har sedan 2012 haft en oberoende god man som hanterat hennes ekonomi. Hon har tre barn, men de bor inte i samma stad och hälsar bara på ett par gånger per år. Förr om åren åkte hon ofta och hälsade på dem men de senaste fem åren har hon haft svårt att ens komma ut från huset pga kroppsliga besvär. Jag vill inte förringa deras relation, men den har varit sparsam under väldigt många år och de har inte gjort många knop för att hjälpa mamman på ålderns höst. Min kära vän avled i början av maj och i samband med bouppteckning framkom att hon i efterförloppet när maken dog upprättade ett testamente med mig som förmånstagare jämlikt med arvslotterna, dvs testamenterade hon 25%. Jag kallades till bouppteckningsmötet och tänkte att det hade att göra med ett pärlhalsband som jag fått låna av henne vid flera tillfällen och som hon insisterat att jag skulle få ärva, men hon har alltså inkluderat mig i testamentet med arvslott. Under särskild arvdelning finns dessutom lösöre testamenterat särskilt till mig, bland annat pärlhalsbandet. Barnen ifrågasätter detta och har varit väldigt otrevliga mot mig. Jag vill inte bråka med någon och funderar själv på om jag ska tacka nej till arvet, men jag ärver gärna halsbandet. Samtidigt har min kära vän tänkt på mig och jag uppskattar gesten. Hur skulle ni göra?

Svårt läge med mycket känslor inblandade. Jag tycker också man ska respektera den avlidnes vilja, hon har skrivit testamente där det står svart på vitt vad hon önskar. Jag kan också förstå barnens reaktion. Även om du tycker du har haft en nära relation med henne i många år så är barn alltid barn till den avlidne och mycket närmre kan man inte komma. De har en livslång historia och även om de bodde långt bort och inte sågs då ofta så kan de ha haft en nära relation och hörts oftare. Spelar egentligen ingen roll, vilken relation de haft vet du kanske inte helt och det är trots allt deras mamma. Att det blir likställt med en vän kan ju kännas konstigt för dem. Att hon hade en god man tyder väl också på att hon behövde en del hjälp med ekonomi och kanske inte helt kognitivt klar. Men med det sagt så har hon ju skrivit ner sin vilja och sen borde hon berättat för sina barn så det inte kom som en överraskning nu. Å andra sidan hade de då kanske försökt övertala henne att ändra sig. Ur din synvinkel ts tycker jag du ska respektera hennes vilja, ta emot arvet och göra något bra av det för dig och dina barn.

Arv från granne, barnen bestrider

INNEHÅLL