Känner mig elak som inte hjälper, men samtidigt vill jag inte hjälpa

Jag är i samma situation med min särbo. Hon lyckas alltid dra på sig en massa oförutsedda utgifter. Det är otroligt ofta som jag har fått rädda henne med någon typ av lån som hon i princip aldrig betalar tillbaka.

Utan min partner (och mina tonårsbarn) skulle jag ha väldigt god ekonomi men i princip varje månad slänger jag iväg tusenlappar på saker som inte jag bestämt mig för att köpa. Ofta är det oförutsedda utgifter för min partner eller tonårsbarn som gör att min lön i princip är slut efter 3 veckor.

Du gör ju det frivilligt. Det jag inte förstår är varför du inte hjälper din särbo istället. 

Om hon drack ohälsosamt mycket varje dag, skulle du få servera alkohol till henne så hon kan dricka ännu mer? Om inte, varför då ge henne pengar som hon kan fortsätta missbruka?

Ni borde söka hjälp båda två. 

Om du inte vill hjälpa så har du ju svaret, du har ingen skyldighet att försörja en vuxen människa. 

För min del hade det nog varit avgörande vad den oförutsedda utgiften är och hur personen sköter sin ekonomi annars. Är det en person som verkligen försöker sköta ekonomin men något oförväntat som t.ex en tandläkarräkning eller att bilen går sönder och personen är beroende av bilen för att kunna sköta sitt jobb (nej det går inte att åka kommunalt på alla ställen) så kanske jag skulle kunna tänka mig att hjälpa till om det inte påverkade mig själv så negativt så jag riskerar min egen ekonomi. Men annars...nej.

Kombination... han köper inte saker för pengar han inte har, men det blir väldigt mycket snabbmat, att "unna sig" saker etc och det bidrar ju till att ekonomin inte går runt. De senaste stora utgifterna är inget som varit hans fel, men jag känner ändå att jag bidragit med så otroligt mycket under vårt förhållande att jag fått nog av det... 

När någon har problem med pengar erbjuder jag hjälp med struktur och tips på bra sparkonton, strategier osv, men aldrig pengar. 
Det är ofta som att hälla vatten i en spann med hål, utan att laga hålet först. 
Du är inte elak för att du inte ger pengar till en vuxen människa. 

Tänker att det beror på vilken typ av förhållande man har. Är man särbo och ska hålla det så, alltså två hyfsat självständiga individer utan gemensamma barn och kostnader så ser jag inte varför man skulle ha någon skyldighet att stötta ekonomiskt. Om en tjänar mycket mer kanske man sträcker sig till att den personen i så fall står för mer "lyx" för att man ska ha samma standard när man väl ses, exempelvis bjuder på restaurang eller står för hotellet när man reser. 

Om man däremot lever tillsammans, kanske har barn, så blir det svårare att hålla på "mitt och ditt". Då får man kanske ta hjälp av någon extern rådgivare för att lägga upp ekonomin på ett rimligt sätt. När jag och min sambo fick barn så blev allt våra pengar, men så fick jag också vara den som sköter alla räkningar, för min sambo är oerhört oorganiserad och skulle säkert missa att betala vissa saker. 

Så nej, jag tycker inte att man per automatik ska erbjuda sig att betala saker för sin partner.

Skulle aldrig bli sambo eller ens särbo med någon som inte har ordnad ekonomi. Att låna ut på det viset som vissa gör här finns inte på kartan. När någon har dålig ekonomi spiller det över på partnern, begränsningar i rörelsefriheten. Man måste kunna gå på restaurang eller företa en utlandsresa helt spontant, bara för att man känner för det just nu och inte behöva spara i evigheter. Tandläkarräkning? Som vuxen ska man väl ha så pass buffert att man klarar den utan att tigga. En årslön på banken sa vår tidigare minister Ann Wibble.                                                                                                                           Med dagens öppenhet finns möjligheter att kolla en presumtiv partners ekonomi. Jag tycker inte alls synd om er alla som tvingas betala för era sambos eller särbos, varför gör ni det? Varför ska ni nöta ner era reserver för att någon inte kan hålla i pengar? Obegripligt dumt att ni går med på det, klaga inte på FL utan skyll er själva. Jag sa alltid nej till fattiglappar och lycksökare under min "intermaritala period". Jag kunde notera att med den dåliga ekonomin följde andra negativa egenskaper, de var opålitliga, otrogna, var inte
punktliga och deras hem såg ofta bedrövliga ut. Alltså, dåliga karaktärsegenskaper genomgående, penningbristen var bara toppen av isberget.           

Om det är något han verkligen behöver så hade jag hjälpt till.

Jo han köper ju snabbmat etc för pengar han inte har, om han sen får ekonomiska problem och inte har någon buffert till oförutsedda utgifter. 

Om han plötsligt behöver X000kr, berätta att det motsvarar 1 pizza och 1 cafe latte per vecka i X månader eller liknande. Han är vuxen så får ta konsekvenserna av sina val och inte be mamma eller flickvän om hjälp

Bor ni ihop?