Barn med stor aptit och lätt övervikt.

Hon är ju frisk och stark och duktig på sina idrotter. Hon gillar att röra sig och väljer gärna att promenera framför buss till exempel. Jag är inte rädd för ohälsa, utan som du skriver, för att någon ska säga till henne att hon är tjock. Hon är inte störst, men i det större spannet bland tjejerna i skolan. 

Hon behöver absolut träna på att sluta äta. Hemma lagar jag ofta mat så att det räcker precis. När det inte finns mer mat, är hon inte heller mer hungrig. (Och har jag gjort för lite någon gång finns alltid nåt att komplettera med, hon svälts inte).

Hon är ju tacksam på det sättet att nyttig mat också är god. Hon dricker gladeligen mineralvatten som vi smaksätter med bär eller frukt när vi festar till det. Det gör ju att det är  lätt att styra det hemma. Samtidigt finns det ingen självreglering som med syskonet som kan äta sig sprängmätt på tacos, men äta betydligt mindre när det serveras nåt som inte faller honom i smaken lika mycket.

Det är som du säger, jättesvårt. Det är klart att hon ska ta en glass när det bjuds, men man behöver inte ta två. Hon ska så klart äta mellis på skolan, men mellis är ju till för att hålla blodsockret uppe till middagen. Det är inte ett rejält mål mat. Hemma håller hon sig mätt på en portion yoghurt med kli. Hon behöver uppenbart inte alltid äta två. 

I skolan måste de äta så snabbt eftersom matsalen inte är dimensionerad för så många elever. De har en kvart på sig, från att de kommit till matsalen tills de ska lämna. I praktiken innebär det tio minuters ättid. 

Jag har inte skrivit några trådar om mitt barn och jag har inte haft ätstörningar. Jag kontrollerar inte mitt barns matintag minutiöst, men har ju själv ögon att se med när hon äter med andra. Om hon inte blir stoppad, finns ingen gräns. Hon har kommit från kalas, illamående av all glass hon stoppat i sig. Våra andra barn har kommit hem och ätit mycket fika, men aldrig så att de mått dåligt. Eftersom det saknas egen gräns, är det för mig självklart att säga stopp efter en rimlig mängd. Det räcker med en glass till exempel. Det är klart det en varm sommardag slinker ner både saft, chips och glass. Det är självklart att man ska äta sig mätt. Men det handlar inte om hunger, utan sug och oförmåga att sluta äta. Så länge det finns mat så äter hon. Finns det inte, är hon mätt.

Eftersom vi vid några tillfällen behövt veta hennes vikt, har det varit rätt enkelt att se att hon ligger över gränsen. Det är enkelt att märka också, när byxorna inte går att stänga, eller när magen putar  i en tröja. 

Vi har flera barn i huset och ingen av dem behöver vi hålla koll på. De äter mycket ibland, lite ibland och nånstans mittemellan ibland. De äter sitt fika, men vill sen gå och leka. Dottern väljer att äta framför att leka. 

 Vi får ta och prata med skolsköterskan efter sommaren. Så här har det varit i många år och hör inte ihop med växtspurter. Däremot har vikten planat när vi kunnat ha ner koll, typ över sommaren. Byxorna som knappt gick att knäppa, går plötsligt att knäppa utan problem till exempel.

 Det är inte så att vi späker barnen hemma, men ska vi fika i familjen, tinar jag en bulle per person. Äter vi glass, äter vi en glass var. Man får gärna äta storstrut. Jag tvingar inte barnen att äta kalorisnål isglass. Jag bakar rejäla bullar eller kakor. Inget pyttigt. Vi har inga restriktiva matregler hemma, men det är så tydligt att hon äter så länge det finns mat. Finns det inte mer, lämnar hon bordet och klagar inget på hunger förrän nästa måltid börjar nalkas. Hon äter allt, det är inte bara onyttigheter som slinker ner. Finns det kidneybönor kvar, vill hon ha dem också. 

Jag funderar på hur mycket av detta som kommer från att hennes pappa fram till för något år sedan varit nästan manisk med att maten ska ätas upp. Även om barn varit mätta, har han propsat på att de ska äta upp. Sista skvätten har han alltid delat upp mellan oss, även om jag sagt att jag är mätt. Han slutade sen med det, när jag belyste att det kan finnas ett samband.