Hur ska jag prata om hans barn som har IF?

Det är inte upp till dig huruvida ni ska fortsätta tillsammans. Men vill han gå ned på ditt förslag så är det ok. 

Hur mycket umgänge kan det ens handla om där du måste vara med?

Även om du skriver att du inte vill förlora honom, känns det som du redan är på väg ur den här relationen. Du har bitit ihop och nu backar du helt. Är du säker på att det bara beror på hans dotter? Är hon väldigt krävande eller svår på andra sätt?

I vilket fall som helst har du nog inget annat val än att vara ärlig mot honom. Om du inte längre vill gifta dig och flytta ihop, måste han få veta det. Sen är det upp till honom om han vill fortsätta som särbo eller inte.

Ingen annan kan veta om din bedömning av situationen är rimlig sett utifrån och då är det svårt att ge råd.

Vi som läser vet inte hur hennes hinder påverkar i en normal "släktträffsvardag"  eller i vilken utsträckning du har för höga förväntningar på en person som rätt troligt måste kämpa för att accepteras i de flesta sammanhang. Äter hon med händerna och har verbala tics som förstör alla andras  möjligheter till konversation eller vad är egentligen nivån av hinder här?

En person jag känner har en vuxen syster med IF. Hon klarar ett rutinartat jobb som leds av andra, sköter delvis sina egna pengar men hittar ibland på dumheter med att köpa saker på nätet eller installerar program hej vilt utan att kolla om det är seriöst eller lurt. Hon har hittat en rätt mycket äldre man som också är avvikande. Jag tror inte han hade kunnat läsa en tidning och ingen av dem vet skillnaden mellan kungen och Kristersson, men de verkar kunna leva ihop utan stora konflikter och då får man nog vara nöjd.

Min vän tar ett stort administrativt ansvar men träffar sin syster bara enstaka dagar om året, och alltid på en form av utflykt så att det finns något att tala om och reagera på som sker där och då. Om man talar om annat än det rent konkreta man har framför sig så blir det fort för svårt men i övrigt är hon snäll och rätt lätt att hålla på gott humör. Om personen ofta får utbrott och skriker osv förstår jag bättre att man har problem att tänka sig alla storhelger med dem.

Så jag undrar: Hur många dagar om året är du villig att ge till en släkting som inte kan hjälpa sitt hinder? Om svaret är noll så är rådet givet- då ska du inte bo ihop med personens förälder. Om svaret är 7 dagar utspritt över året men att din partner får resa lite själv med dottern ibland- ja då kanske det kunde gå?

Bara du vet om du kan vänja dig vid eller hantera beteendet från personen, åtminstone under begränsad tid.

Många bra frågor.
Jag tror att det beror på inställningen till henne som han har. Hon har ju ingen annan än närmaste familjen och då blir vi lite av en vänskaplig personalstyrka. Vi skulle varit många till Gotland men av olika skäl backade de ur och vi blev ensamma med henne. Jag insåg då verkligen vilka begränsningar det är för en familj med någon med IF. Vad som krävs. Hon är lite som en av er kommenterade och har noll koll på något alls och noll teoretiskt tänk som pengar, konsekvenser och behov. Jag kommer inte att fixa detta, känner jag. Vi skulle ses för ofta. Han träffar henne ju flera gånger i veckan.
Svårt att vara ärlig.

Han planerar en resa till Grekland i sommar då hon ska med för han fyller år. Vill inte åka. Han vill att vi ska bli en storfamilj men jag åker hellre ensam med honom på en romantisk resa vid ett annat tillfälle. Hur ska jag backa utan att hon blir ledsen. Säga att jag inte har råd kanske.

Varför inte fortsätta vara särbo?
Förklara utifrån dig själv, att du inte har den ork och energi som krävs för att vara ett stöd för hans vuxna barn. En kopp kaffe med dottern hemma hos honom är trevligt men du orkar inte med gemensamma resor. Var noga med att håll på dina gränser
Vila upp dig efter denna ansträngning innan du fattar beslut. 

Har hon någon kontaktperson på kommunen?