Varför borde elever från anpassad skola få studera på universitetet?

Jag är absolut för att personer med intellektuell funktionsnedsättning ska ha möjlighet till en yrkesutbildning!

Den kan ligga efter den vanliga utbildningen i den  anpassade skolan (tidigare särskolan)! Många kan klara ett vanligt jobb, med vissa anpassningar på arbetsplatsen.

Men högskola är högskola, du förväntas kunna analysera, överblicka och konsekvenstänka på en högre nivå. Det är att lura personer med intellektuell funktionsnedsättning att kalla de kurser som de klarar att genomföra för högskolekurser.

Hälften av Sveriges innevånare har inte högskoleutbildning, trots att många av dessa skulle klara en sådan.

Nej, bra orienterande kurser och yrkeskurser ska erbjudas till intellektuellt funktionsnedsatta personer. Människor har olika kvaliteer, alla behöver inte vara intellektuella. 

Absolut att elever med förutsättningar för att klara årskursens krav behöver få  rätt stöd i skolan, så att de klarar godkänt i de olika ämnena! Det är grymt att de inte får det och det är samhällsekonomiskt slöseri, för det blir svårt att få jobb för dem och sedan klara jobbet om de ändå skulle få något.

Jobben kräver ofta mer idag och enkla jobb har blivit väldigt sällsynta. Den finns knappt några jobb som inte kräver förmåga att lägga upp en planering och viss kunskap om hur man använder IT.

Men en person som verkligen har IF har en tydlig begränsning i sitt abstrakta tänkande. Avancerade intellektuella resonemang klarar inte personen. Särskilt svårt blir det när personen ställs inför nya problem. 

Man kan t ex. vara helt normalbegåvad även om man skulle ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller en specifik inlärningssvårighet, som t.ex dyslexi. I de fallen måste skolan bara hitta vägar för eleverna att klara kurserna.

Många som har en lindrig intelmektuell funktionsnedsättning kan, med anpassningar och visst stöd i arbetssituationen, klara av ett enklare jobb. Men då behöver de få grundläggande utbildning, i anpassad grundskola och gymnasium. Och att arbetsgivare intresserar sig för att anställa. 

Det som personer med den här svårigheten lär sig grundligt och förstår, kommer ihåg. Skillnaden är att de aldrig når över en viss årskurs kunskaper om man jämför med den vanliga grundskolan. De lär sig, men lär sig långsammare och når inte upp till samma abstrakta nivåer på kunskaperna och färdigheterna. 

Deras maximala utveckling kan nås genom orienterande kurser och yrkesutbildningar på anpassade gymnasie- och folkhögskolekurser.

Man behöver inte gå till högskolan för att de ska nå sin högsta utvecklimg. Man förnekar dem inte den utveckling som är.möjlig, det tycker jag är det viktigaste. Inte vilken skola man läser vid. 

Personer som ligger inom normalområdet intellektuellt men har en autismdiagnos har INTE intellektuell funktionsnedsättning. Med egen motivation och rätt stöd kan de klara kunskaps- och färdighetskraven i den vanliga grundskolan t.ex.

Ingen med IF (intellektuell funktionsnedsättning) klarar riktigt avancerade tankeoperationer.

När de med IF som ligger allra högst i förmåga ställs inför nya problem, så ligger deras förmåga att lösa problemen på en vanlig 11- årings nivå. Och då är de 15-16 år gamla. 

Ingen annan ska få diagnosen än de som har riktigt stora svårigheter intellektuellt!

Det prövas i olika standardiserade test, som inte liknar skoluppgifter. Testen används över hela världen, normerna är ungeför desamma, kan skilja lite, lite grand, för att olika länder har olika kvalite och längd på sin skolgång och för att personetna växt upp med bättre och sämre kost.

Det går inte att testa någon med de testen som inte har fått gå i skola med lite vanlig undervisning, samt fått lära sig att räkna och läsa.

Om personen inte kan svenska så bra, så får man gå på resultatet av de test som presenteras i bilder och figurer. 

Sedan kan människor ha en massa andra svårigheter och inlärningssvårigheter. Med det är bara de med IF som har rätt till anpassad skolgång (särskola tidigare).

Man kan också ha IF i kombination med något annat. IF och autism är t.ex. vanligt.

På grund av detta blir det lite konstigt för personer med IF att gå på en högskola. Bättre att de får utvecklas maximalt i andra skolforner.

Det klart att kost, skolgång, stimulans och möjlighet att leka under uppväxten  påverkar intelligensen en del. Riktigt dåliga uppväxtförhållanden kan också påverka utvecklingen.

Men personer med drn allra högsta förmågan inom IF kommer inte högre än en vanlig 11-åring någonsin. Trots att de kan lära sig mycket om världen och ha emotionell och social förmåga, så är det inte möjligt att tänka avancerat. 

Det här börjar bli riktigt konstigt. Man skulle aldrig låta en vanlig 11-åring gå på universitetinte ens på en anpassad kurs. Det är liksom meningslöst, och det är mycket bättre att 11- åringen går ut grundskolan i stället.

Personer med IF (intellektuell funktionsnedsättning) har en begåvning om motsvarar allra högst en vanlig 11-åring.  De tar inte de sista stegen i den intellektuella utvecklingen. Det högre abstrakta tänkandet. De löser nya problem på i bästa fall en 11-årings nivå (även som vuxna).

Eftersom de har så svårt att gå i vanlig gryndskola, så läser de i en anpassad skola (tidigare särskolan).
De kurser de läser är mindre omfattande och lättare.

De når inte vanlig grundskolekompetens.

De flesta med IF ligger dessutom lägre än en vanlig 11-årings intellektuella nivå när det gäller att kunna lösa nya uppgifter.

Hur kan man då anse att universitetet är lämpligt? Lärarna på universitetet har oftast inte ens pedagogisk utbildning. Studenterna kan ha lärarledd undervisning på ibland bara 7 timmar i veckan, på grund av resursbrist.

Personer med IF har rätt att få utbildning så att de når sin maximala nivå och kan bli så självständiga som det går. Kan i en del fall klara anpassade arbeten på ett bra sätt.

Är det föräldrarna till barn med IF som driver detta? De borde istället driva rätten till ett anpassat jobb, för de med IF som klarar det.

Snälla, den anpassade grundskolan (tidigare särskolan) har idag en ganska hög personaltäthet, lärare och assisienter. De har många anpassningar, bl.a. anpassade läromedel.

Inte ens med dessa insatser når en person med intellektuell funktionsnedsättning ( IF) den vanliga grundskolans mål. Inte ens efter att ha gått det anpassade gymnasiet, som är ett år längre än det vanliga gymnasiet.

De når inte över en vanlig 11-årings nivå när det gäller att lösa nya problem, inte ens som vuxna.

Och det gäller alltså bara de med högst förmåga som har IF. Övriga ligger lägre.

Nej de behöver en skolgång som hjälper dem att utvecklas maximalt, det gör inte högskolan. 

Den eleven skulle naturligtvis arbeta på en förskola, men inte ansvara för en grupp, utan hjälpa till med barnen på olika sätt. Inte ha ensamt ansvar när barnen leker ute t.ex.

En person med IF klarar inte att fullt ut studera till förskollärare och klarar inte heller att ansvara för en grupp barn. Jag skrev om hur en person med IF skulle kunna vara hälpare till en förskollärare, inte inta den  personens plats.

Personer med bara ADHD har en begåvning inom normalområdet. Det går inte att jämföra dem med personer med intellekuell funktionsnedsättning. Men de har narurligtvis sina specifika svårigheter, som kan försvpra öå en arbetsplats.

Det är en väsentlig skillnad mellan personer med IF och personer med andra typer av svårigheter. De andra kan lära sig saker på en högre teoretisk nivå och kan ha en överblick som personer med IF inte kan ha. 

Så ett extra stöd kan hjälpa personer med andra typer av svårigheter att nå grundskompetens eller gymnasiekompetens. Det går inte med personer med IF.

Man får arbeta i den anpassade skolan (särskolan) med att stödja eleven så att den når så långt den kan klara.