autism

Jag känner igen det där så väldigt väl från mitt ena syskonbarn. Det ska malas i all oändlighet om personens intresse, svarar man så rinner svaret i stort sett bara av utan respons och hon maler vidare. Hon har alltid rätt och vet bäst också. Extremt dränerande längre stunder då kommunikationen bara förväntas gå åt ett håll; en som maler och en som ska lyssna. 

 

Vi pratar inte om Gretas son som fick en dotter här om veckan eller om Göstas dåliga tänder, för det intresserar oss inte. _Vi pratar om det som är intressant för oss._ 

Så skriver han. Vad som är intressant för oss. 

Vet du, kan faktiskt ha rätt i det. Visserligen vet jag att åtminstone den ena föräldern försöker vägleda och milt bromsar när det blir för mycket (det kan verkligen bli mycket!). Men jag har aldrig sagt ifrån heller, att nej nu orkar jag inte lyssna längre.

Jag upplever att det är typiskt för en del autister. Jag har mött några med diagnosen asperger som varit exakt likadana, alltså åt det extrema hållet. 

Samtidigt känner jag och är mycket nära vän med andra autister som inte alls bara pratar på om sitt utan verkligen är inlyssnande och mycket reflekterande också. Jag är själv på gränsen till autismspektrat (diagnostiserat). 

Ja, faktiskt. Och det är ju egentligen inte så jag vill att relationen till syskonbarnet ska se ut.

Så när man anstränger sig för att lyssna och försöker hänga med i vad andra pratar om även när det rör sig om ämnen man helt saknar förankring och intresse i så är det alltså frågan om falskhet, inte respekt och ett försök att vara tillmötesgående. Där ser man. 

Ge gärna tips på hur jag kan förhålla mig till det på ett bra sätt. För jag har under hela personens uppväxt slagit knut på mig själv och lyssnat, även när jag inte orkat egentligen. För jag har velat vara snäll, inte såra. Men jag orkar inte hur mycket som helst, och diskreta vinkar som att försöka leda in samtalet på något annat fungerar inte. I min uppfattning ganska tydliga vinkar, som att börja flacka med blicken och inte längre svara ingående, funkar inte heller. Ibland vill jag bara säga ifrån att nej, nu orkar jag inte lyssna längre. Men hittills har det känts för ohövligt, taskigt. 

Ok, that makes sence. Jag tolkade det som att du menade att andra är falska när de/vi försöker hänga med i sånt som kanske egentligen saknar poäng för vår egen del. Tack för att du förklarade. 

I mitt fall handlar det om att jag skulle känna mig så rysligt ohövlig om jag inte åtminstone försökte engagera mig, även när det är totalt ointressant. Det handlar om att personen inte ska känna sig dissad. 

Ja? det är väl så. Det är så svårt, för jag känner mig som att jag är ohövlig när eller om jag sätter gränser. Även fast jag gör det vänligt. Så oftast tiger jag och lider men det är verkligen inte bra i längden, det känner jag ju.

Kan tillägga att jag har svårt för att vara naturligt vänlig och trevlig mot någon jag verkligen ogillar (det är inte särskilt många). DET skulle kännas falskt! Då undviker jag hellre personen. 

Men känner jag mig neutralt inställd/vänligt inställd till personen så har jag ganska lätt för att bjuda på mig själv, dvs lyssna, fokusera på, ge respons. Men jag har begränsad energi (del av min problematik) så även om jag vill väl och bjuder till så behöver jag oftast ta ett steg tillbaka och ladda batterierna i enskildhet efteråt.

Vet inte varför det blev frågetecken, jag skrev tre eftertänksamma punkter.

Ja, jag lindar ofta in. Men min bästa kompis har autism och gillar raka rör (trots det är hon väldigt inkännande och empatisk). 
Du har rätt. Logiskt så inser jag det. Jag måste ta mod till mig och faktiskt våga säga: nej jag orkar inte mera just nu. Varför ska det vara så svårt? 

Bra idé! Tack för tips.