autism

Jag har märkt att vi med autism pratar om det som är nödvändigt. Vi pratar inte om Gretas son som fick en dotter här om veckan eller om Göstas dåliga tänder, för det intresserar oss inte. Vi pratar om det som är intressant för oss. 

Rätta mig om jag har fel.

Vi pratar helt enkelt om det som ger energi och ett sammanhang. Jag lever i en familj med några neurotypiska och några med NPF. våra konversationer ser väldigt olika ut beroende på vilka som sitter vid bordet, vi vuxna anpassar till förmåga och ålder. 11-åringen som är mitt i en autismutredning med tydliga drag av autism, har svårt att hålla tråden när flera pratar samtidigt och fungerar bäst när det är en förälder som pratar med hen. När vi är flera och vardagspratar om något som hände i skolan eller någon konflikt som någon har, så får de andra sin sociala förmåga tillgodosedd.

Personer med autism kanske inte ser något syfte med det som vi neurotypiska vill prata om och tvärtom såklart. I en neurotypisk värld kan jag till exempel ge råd och tips till mina barn om hur de ska kunna hantera sociala relationer med kompisar, hur de ska göra första dagen på sommarjobbet och varför Gösta pratar så ostrukturerat. Allt detta bildar flera små delar som bildar ett sammanhang. Det KAN vara relevant att Gösta har dåliga tänder och därmed pratar otydligt och för många är det viktigt att veta för att förstå ett annat sammanhang. Att fortsätta utveckla sin sociala förmåga är viktigt oavsett om man har autism eller inte. 

Jag känner igen det där så väldigt väl från mitt ena syskonbarn. Det ska malas i all oändlighet om personens intresse, svarar man så rinner svaret i stort sett bara av utan respons och hon maler vidare. Hon har alltid rätt och vet bäst också. Extremt dränerande längre stunder då kommunikationen bara förväntas gå åt ett håll; en som maler och en som ska lyssna. 

 

Vissa svårigheter kan man jobba med. Särskilt när det rör sig om egoism och en oförmåga att intressera sig för andra.

Jag känner att jag behöver utveckla mitt svar, eftersom jag fick rätt så mycket respons. 

Jag gillar inte att kallprata ofta eller under en längre period, för jag upplever att folk ser igenom en, att man inte är genuint intresserad. Jag kan alltså prata lite allmänt men undviker gärna det om jag kan. Inte som att jag avbryter eller suckar, och jag går inte iväg, eller slutar lyssna om någon kallpratar med mig. Jag beter mig inte oartigt, men jag är sällan intresserad om jag inte känner personen väl, (fast då brukar vi förstås inte prata ytligt, utan ha mer givande konversationer). 

Precis som de flesta andra har jag oftast hittat vänner med liknande intressen. De behöver inte ha exakt samma intressen, men jag föredrar djupare samtal om olika ämnen, inte väder, barn, andras relationer, andras jobb (som jag inte känner), smink och sociala medier m.m. Jag hänger inte med i sånt, jag känner mig falsk, ointresserad och har inget att komma med. Detta får jag trots allt stå ut med under studier/ jobb. Jag är dock inte genuint intresserad, och försöker undvika det så mycket jag kan.

Nu orkar jag sällan upprätthålla vänskap ändå, eftersom de flesta vill träffas ofta. Jag som är rätt introvert känner mig dränerad om det blir för mycket. Det är trist att det är så, jag önskar jag fick energi av att socialisera, som de extroverta får. Samtidigt så mår jag å andra sidan inte lika dåligt av att vara ensam. Men det finns dagar och perioder, som jag kan känna en liten saknad av att ha en riktig vän.

Jag har mest dragit till mig extroverta människor, vilket kanske är problemet. 

Däremot är del fel av folk att dra alla med autism över en kam för att vara egoistiska. Jag definierar inte alla autister. Är alla ?friska? människor likadana?

Du har så rätt. Jag menar ju inte att vara egoistisk eller egocentrerad som många verkar tro. Sen har jag väl som du säger lättare att umgås med andra som har autism. Jag tror att jag förstår de lite bättre än vad jag förstår de som inte har autism.

Du har så rätt. Jag menar ju inte att vara egoistisk eller egocentrerad som många verkar tro. Sen har jag väl som du säger lättare att umgås med andra som har autism. Jag tror att jag förstår de lite bättre än vad jag förstår de som inte har autism.

Jag är en "social autist", dvs jag är intresserad av människor/personer. Säkert spelar ADHD in (utreds just nu) för jag får ofta höra att jag är en väldigt animerad och engagerad berättare. Men jag saknar totalt förmågan att läsa av samtalet i stunden. I efterhand ser jag hur tydligt som helst att "där höll jag visst en halvtimmes monolog om min okända syster som dök upp förra sommaren" för en av de andra föräldrarna medan femåringen spelade fotboll. Tror inte jag pratat med människan innan. Hen var troligtvis neurotypisk för hen nickade och verkade intresserad.

Jag umgås mest med andra neurodiversa personer, och de avbryter mig eller ber mig komma till saken (vilket jag är helt okej med). Många tycker jag blir för personlig snabbt, men för mig är det varken jobbigt eller personligt att min pappa låg med en kvinna för 50 år sedan, långt innan han träffade min mamma. Däremot skall det extremt mycket till för att få mig att visa mig sårbar eller göra något jag är osäker på. Jag behöver tänka igenom alla möjliga utfall innan, och när jag fattar beslut tror många jag är impulsiv, för de har inte hört ett ljud om det innan, fast det kan ha föregåtts av månader av avvägningar.

Precis som jag alltid försöker berätta varje bakgrund och detalj, så uppskattar jag när någon som berättar om något ger alla detaljer. Jag hatar när de säger "fråga om ni undrar något" för hur ska jag kunna veta vad jag inte vet och kunna fråga om det?

Jag har aldrig velat vara som alla andra, jag har bara velat bli accepterad/lämnad ifred så som jag är. Jag kan passera för normal i många situationer, för när autismen i mig inte orkar, då får adhdn fritt spelrum och den delen av mig är social och gillar kaos. Jag är inte jätteimponerad över den sidan hos mig själv och föredrar autismens stabilitet och trygghet. Jag vet liksom var jag har mig själv när autisten styr, när adhdn tar över rodret kan jag inte förutspå om mina förberedelser kommer räcka till eller det hittas på nya, tidigare otänkta, sidospår.