autism

autism

Vill bli normal och lära mig vad människor pratar om?.

Blivit ganska bra på kommentera sånt vi äter och sånt jag ser i omgivnlingen. Typ att något är gott eller fint - en sån hade min mamma hemma osv. Men sen blir det tyst.

Märkte att min mans brors fru som pratar hela tiden pratade vidare om relationer. Hon frågade var grannen till mina svärföläldrar bott förut och vem han varit gift med t ex. Varför är det intressant? Tog mycket tid att reda ut dessa detaljer. Men varför vill man veta det? Handlar det bara om att ha något att ptata om? Hjälp mig att förstå.

Så när man anstränger sig för att lyssna och försöker hänga med i vad andra pratar om även när det rör sig om ämnen man helt saknar förankring och intresse i så är det alltså frågan om falskhet, inte respekt och ett försök att vara tillmötesgående. Där ser man. 

Så när man anstränger sig för att lyssna och försöker hänga med i vad andra pratar om även när det rör sig om ämnen man helt saknar förankring och intresse i så är det alltså frågan om falskhet, inte respekt och ett försök att vara tillmötesgående. Där ser man. 

Du låter som mig. Jag är inte heller intresserad av folk jag inte känner. Däremot de som står mig nära är jag intresserad av. Jag har också svårt att upprätthålla vänskapsrelationer så väl som kärleksrelationer, vilket gör att jag blir väldigt ensam.

Jag vet att många på FL tycker att jag är egoistisk och självcentrerad och förtjänar att vara ensam, men då får de tycka det. Jag vet vem jag är.

Jag är en "social autist", dvs jag är intresserad av människor/personer. Säkert spelar ADHD in (utreds just nu) för jag får ofta höra att jag är en väldigt animerad och engagerad berättare. Men jag saknar totalt förmågan att läsa av samtalet i stunden. I efterhand ser jag hur tydligt som helst att "där höll jag visst en halvtimmes monolog om min okända syster som dök upp förra sommaren" för en av de andra föräldrarna medan femåringen spelade fotboll. Tror inte jag pratat med människan innan. Hen var troligtvis neurotypisk för hen nickade och verkade intresserad.

Jag umgås mest med andra neurodiversa personer, och de avbryter mig eller ber mig komma till saken (vilket jag är helt okej med). Många tycker jag blir för personlig snabbt, men för mig är det varken jobbigt eller personligt att min pappa låg med en kvinna för 50 år sedan, långt innan han träffade min mamma. Däremot skall det extremt mycket till för att få mig att visa mig sårbar eller göra något jag är osäker på. Jag behöver tänka igenom alla möjliga utfall innan, och när jag fattar beslut tror många jag är impulsiv, för de har inte hört ett ljud om det innan, fast det kan ha föregåtts av månader av avvägningar.

Precis som jag alltid försöker berätta varje bakgrund och detalj, så uppskattar jag när någon som berättar om något ger alla detaljer. Jag hatar när de säger "fråga om ni undrar något" för hur ska jag kunna veta vad jag inte vet och kunna fråga om det?

Jag har aldrig velat vara som alla andra, jag har bara velat bli accepterad/lämnad ifred så som jag är. Jag kan passera för normal i många situationer, för när autismen i mig inte orkar, då får adhdn fritt spelrum och den delen av mig är social och gillar kaos. Jag är inte jätteimponerad över den sidan hos mig själv och föredrar autismens stabilitet och trygghet. Jag vet liksom var jag har mig själv när autisten styr, när adhdn tar över rodret kan jag inte förutspå om mina förberedelser kommer räcka till eller det hittas på nya, tidigare otänkta, sidospår.

Kan vi omöjligen göra då någon sådan egoism inte existerar hos mig utan är något du ljugit ihop om min person. Lägg av med det.

Och nej, jag tycker inte att man kan skylla på en diagnos när man själv är egotrippad nog att inte kunna bry sig om andra människor. Det finns autistiska som bryr sig om andra och så finns det såna som inte gör det. Beror på ens egen karaktär och inte på autismen i sig. Dålig och bekväm ursäkt. 

Min inställning är inte annat än realistisk och detta brukar de flesta människor inte ha några problem med så nej, felet ligger inte hos mig utan hos människor med egocentrisk eller egotrippad läggning. 

Jag vill fortfarande hävda att det är individuellt. Man påverkas inte bara av genetik utan också av uppfostran och miljö. Sen är inte alla människor på spektrumet kopior av av varandra. Vissa får lära sig detta med empati och att förstå andra medan en del inte tar till sig det. Min erfarenhet är att kvinnliga autister vanligen är bättre på det sociala medan männen är sämre och blir incels i högre mån. Något som också är fullt förståeligt. 

Är man mer intresserad av det sociala så kan detta också motivera en till att lära sig mer om empati och inkännande då man vinner mer på detta. Det är min tro och även erfarenhet av personer med autism. 

Detsamma bland neurotypiska människor när jag tänker efter. Kvinnor är alltid mer empatiska som grupp, i jämförelse med män. Och även NT-kvinnor följer sociala normer utan att alltid förstår varför, särskilt i yngre ålder. 

 

Provade mig fram lite igår. Träffade bekanta vid shopping och pratade om vad vi köpt för att inte bara stå tyst. Vet inte varför de ska veta det men tystnad hade varit sämre. Sa lite utfyllnadsord kring det dom pratade om också, som som egentligen inte tillförde så mycket men bekräftade att jag lyssnade. Det här är en typisk situation där jag är obekväm och vanligtvis inte får fram ett ljud. Är jag på rätt spår?

Inte ens min mamma vill veta hur jag mår tror jag. Hon använder det som artighetsfras även hon. Om hon inte frågar ingående hur jag faktiskt mår.

Svårt att avgöra precis när någon undrar på riktigt! Ibland vill nog folk höra lite men inte för djupgående också.

Precis så! Beror ofta på hur känslomässigt nära man är den personen, hur imgående de vill veta. Men är de trötta och stressade kansle de inte orlar lyssma just den gången, men de flesta andra gånger.

Jodå, vi pratar om mitt mående också. Nu blir osäker på om hon alltid vill veta hur jag faktiskt mår elier inte? Vi har en känslomässigt nära relation men ibland hinner hon bara prata kort och har något praktiskt hon vill bestämma med mig, som att bjuda in till middag med familjen.