autism

Det är olika, en del är väldigt intresserade av vilka andra människor är, andra är mindre intresserade. Din mans brors fru är nog extra noggran med att hålla reda på vilka folk är.

 Det finns nog ändå en allmän tendens bland människor att vilja ringa in folk i ens omgivning. Vilka är de? Status, ursprung och hur de är som person? I grunden ligger nog en urgammal drivkraft att ha koll på omgivningen, av säkerhetsskäl.

Därför kan det vara bra att fråga om hur gemensamma vänner och släktingar har det. Alltså de som ni båda känner. 

Annars är vädret ett säkert kort, eftersom det växlar så mycket och de som arbetar vill ha fint väder till helgen. (Om det inte har varit värmebölja en längre tid. )

Vill man veta vilka ämnen som är på tapeten just nu så kan man läsa ICA-kuriren. Man kan prenumerera eller läsa på biblioteket, det är en tidning med stor spridning.

Man kan inte prata med andra om allt som står i den tidningen. De måste vara lite intresserade av ämnet också. Men det kan man ju kolla genom att börja prata om ett ämne.

Nyheterna kan också vara bra att diskutera. Men det är lite vanskligt, för man vet inte vilken politisk åsikt människor har.  De flesta tycker att det är hemskt att Ukraina är angripet, men i andra frågor kan folk tycks olika. Men olyckor och oväder tycker ju alla är dåligt, så där är man säker. Skjutnimgar och spränimgar tycker alla illa om också, men där kan man ha olika uppfattnimg om hur man ska lösa problemet.

Ett säkert kort är att fråga om något om personen. Men fråga inte fler än 4 frågor, för om det blir fler känner sig folk förhörda.

Något du förmodligen redan vet är att folk inte orkar lyssna länge på ett specialintresse som man har. 

Lycka till! Tänk också på att det finns många människor ute i samhället som är introverta och inte är så "på" i samtal, de behöver inte ha någon diagnos för det!

Nej, kanske inte för dig. Men för mig. Jag kan inte låtsas lika bra som många andra. De som inte låtsas är antagligen intresserade på riktigt.

Jag vet att även vissa personer som inte har autism också har svårt för kallprat. Även om de med autism kanske har det ännu svårare.

Kallprat kan innebära allt från att prata med en okänd granne i trappan, kassörskan i affären, nya arbetskamrater. Som man ännu inte hunnit börja bry sig om på riktigt. Vissa av de kommer man behöva kallprata med fast man kanske inte ens tycker om de som personer.

Ge gärna tips på hur jag kan förhålla mig till det på ett bra sätt. För jag har under hela personens uppväxt slagit knut på mig själv och lyssnat, även när jag inte orkat egentligen. För jag har velat vara snäll, inte såra. Men jag orkar inte hur mycket som helst, och diskreta vinkar som att försöka leda in samtalet på något annat fungerar inte. I min uppfattning ganska tydliga vinkar, som att börja flacka med blicken och inte längre svara ingående, funkar inte heller. Ibland vill jag bara säga ifrån att nej, nu orkar jag inte lyssna längre. Men hittills har det känts för ohövligt, taskigt. 

Jag håller med. 
Har väldigt svårt att medverka i ett samtal som inte intresserar mig. För jag har stora svårigheter att låtsas vara intresserad. Har svårt för den falskheten.

Jag har däremot inte så stora svårigheter att socialisera med folk inom vissa gränser, under hundpromenader etc, vilket gör att jag har fått mycket kontakter. Problemet är att jag aldrig orkar upprätthålla dem. eftersom jag är introvert. Jag kan anstränga mig, men sällan under för lång tid.

Alla är vi lika men ändå olika, även vi med autism. 

Ett svar till A också;
Politik är ett intressant ämne, men ett ämne många undviker eftersom det skapar starka känslor vilket kan resultera i för hetsiga debatter. Det är inte sällan så att folk som till och med känner varandra kan ha svårt att diskutera politik. Särskilt om de står på helt olika sidor.

Ja? det är väl så. Det är så svårt, för jag känner mig som att jag är ohövlig när eller om jag sätter gränser. Även fast jag gör det vänligt. Så oftast tiger jag och lider men det är verkligen inte bra i längden, det känner jag ju.

Märker att vissa människor med autism mer står stilla och stirrar. Det kanske är något sånt ditt egentliga problem är? Något du inte tänker på? Din svägerska ställer aningen nosiga frågor som inte hör till det normala att prata om. 

Om du ex tycker att en tårta var god så kan du ge en komplimang och fråga efter receptet, så kan man inleda en konversation. Ja, i många fall så handlar det om kallprat som man kan fördjupa. Nu är jag förvisso inte en konversationsspecialist.

Ja, jag lindar ofta in. Men min bästa kompis har autism och gillar raka rör (trots det är hon väldigt inkännande och empatisk). 
Du har rätt. Logiskt så inser jag det. Jag måste ta mod till mig och faktiskt våga säga: nej jag orkar inte mera just nu. Varför ska det vara så svårt? 

Tror att autister uppfattar människors reaktioner och tolkar det negativt i högre grad än vad icke-autister gör. Hörde någon lång förklaring på detta som jag inte kommer ihåg detaljerna av. Uppfattningen av att autister inte kan förstå ironi handlar egentligen om att autister förstår ironi mycket väl men tolkar det som att ironin blottlägger en riktig (negativ) åsikt. Om man uppfattar omgivningen på det sättet så är det nog väldigt lätt att känna sig bakbunden i konversationer och rädd för att bli misstolkad. (Blyg)

I realiteten så har andra ett ganska stort tålamod och uppskattar andras olikheter, Vem älskar inte Tanner i love on the spectrum t ex?
kör på och var dig själv. Var inte rädd för att konversationen du väljer skulle låta udda. Kan din svägerska ställa nosiga över gränsen frågor så kan också du köra med dina intressesaker.

Ja, det handlar om att ha något att prata om.

Ge andra komplimanger: ?vad fin du är idag, var har du köpt de Kläderna? Var det nu? jättefin är du?

ofta tänker man bara tyst sådana saker. Var inte rädd att säga sådant högt!

babbla på bara. Brukar jag göra. Jag får höra att jag är rolig och skön. Folk gillar när man småpratar massa nonsens. Är man helt tyst blir man inte omtyckt. Tyvärr

Ja precis, de flesta neurotypiska uppskattar lite vardaglig kontakt. Så då är det inte vädret eller vad ni köpt som är det viktiga i sig, utan att ni småpratar om det.

Man kan ju också fråga allmänt om hur det är med den andra personen, precis när man träffas. Och brukar då få samma fråga tillbaka.

När det sker är det inte meningen att man ska berätta allt utan bara lite allmänt, t.ex. "har varit dunderförkyld men är bättre nu" eller "på det hela taget är det bara fint" eller "bara fint, tack, hur är det med dig".

Sedan brukar man väl tala om ifall man ska göra något tillsammans och planeringen av det, och även om det har hänt något speciellt med någon person som ni båda känner. Eller bara att den gemensamma bekanten mår bra och kanske ska åka till landet.
Semesterplaner kan ju vara aktuellt just nu, (om inte personen råkar ha väldigt dåligt med pengar och förmodligen inte har råd att göra något.)

Sedan , om man känner varandra väl, kan man gå lite djupare och tala om sådant som tynger en själv (eller gläder en), eller sådant som man funderar över. Man frågar också om hur det är med det är med vissa saker med den andra personen, t.ex. hur det är med barnen  eller om något speciellt som man vet har varit krångligt för den personen tidigare. 

Lycka till! Människor pratar ofta för att känna kontakt, ytligare om man mer är bekanta och djupare om man är riktiga vänner. 

Jag är på spektrumet och har inga problem med att småprata med främlingar ute så där spontant. En gång när jag åkte tåg hörde jag en diskussion och läste av situationen så pass att jag lade mig i, det blev ganska intressant. Jag förstår att man använder artighetsfraser som en sorts kommunikations- och social stämningsskapare med, och att allt inte behöver tas bokstavligt. Men det är klart att man också frågar hur andra har det för att man är intresserad av det, ibland kanske man kan hjälpa till om det skulle vara något med.

Ja, det är skillnad på hur man frågar "Hur är det". Ibland är folk oroliga och vill verkligen veta, men många gånger är det en artighetsfras. 

Det klart att om det har hänt eller ska hända något väldigt omvälvande, som att man precis håller på att flytta,  gifta sig eller liknande, så kanske man ändå nämner det som hastigast, även som ett svar på en artighetsfråga.

Har du själv berättat hur du mår, utan att få frågan? Hon vet väl om din problematik?