Tror aldrig jag kommer känna glädje igen
Behöver nog mest skriva av mig då jag börjar få känslan av att min omgivning tycker det är dags för mig att gå vidare, trots att inte jag tycker det.
För ungefär 2,5vecka sedan fick jag efter veterinärs inrådan låta min kisse somna in. Hennes njurar har väl inte varit på topp dom senaste åren men inte heller oroväckande dåliga. Men det senaste började hon magra av och drack mängder med vatten och kissade lika mycket. På juldagen förra året fick hon krampanfall, veterinären trodde då att hon fått en stroke. Denna återhämtade hon sig faktiskt ganska bra från, det märktes lite i bakänden på henne att den inte alltid var så stabil och i slutet tappade hon muskulaturen i bakbenen. Allt detta tillsammans med att hon hade extremt ont i ryggen gjorde att veterinären tyckte de va bäst för henne att få gå vidare.
Kisse skulle fylla 19år nu i juli och jag hade haft henne sedan hon föddes då jag hade hennes mamma. Vi har gått igenom allt ihop. Mitt liv har inte alltid varit en rak väg utan snarare en smal stig med vassa stenar jag gått på barfota. Men hon fanns alltid där, som min trygga punkt i livet.
Jag har så svårt att hitta en mening med att hon skulle behöva lämna mig just nu. Jag har så svårt att acceptera att jag tog rätt beslut för henne. Jag har så svårt att acceptera att jag ska behöva leva ett liv utan henne när hon alltid funnits där halva mitt liv. Jag har så svårt att gå vidare, att ta undan hennes saker, att förstå att hon inte kommer tillbaka.