Vad har vi unga vuxna för utsikter egentligen?
Nu är jag klar med gymnasiet och visst vet jag att många då blir lite vilsna, men det känns som att det går djupare än för, säg, min storebrors årskull som gick ut gymnasiet för 10 år sedan. Eller mina föräldrar eller far/morföräldrar. Visst har vi firat, jag och mina kompisar, men samtidigt har diskussionerna gått höga om vad som händer nu. Så många av oss käns så håglösa. "Har du hittat något sommarjobb?" "Näe, inte fått tag på något"/"Jag hade ett på gång men de valde en annan som var äldre och hade mer erfarenhet"/"Jag har inte ens letat, jag vet att det inte finns något". "Vad gör ni till hösten, någon som ska plugga vidare?" "Jag måste annars har jag ingen inkomst"/"Ja, i X-stad för det är billigare att bo där och morsan har inte råd att ha mig hemma"/"Nej, orkar inte mer plugg så jag får kämpa med soc och hoppas att jag får bo kvar hemma, annars får jag väl bo på vandrarhem".
Vi har pratat om vart i landet man ska flytta (vi är Stockholmare) där det finns både bostader till rimligt pris, jobb inom rimligt avstånd, och därmed också ha en bil med allti det innebär, och samhällsinrättningar så som vård, handel osv. Vi har nog alla sagt att barn har vi absolut inte bråttom att sätta till världen, några har till och med sagt att det inte blir några, världen och ekonomin är för otrygg.
Mina föräldrar har sagt att vi är konstiga i min generation. "Det är nu ni är fria och ska leva livet, ta vara på alla utsikter." och jag kan inte annat än undra: VILKA utsikter?
