Blev livet vad ni hade tänkt er

Livet blev inte som jag tänkte mig när jag var 10, utan är nog mer som jag tänkte mig när jag var 19, men inte som jag tänkte då heller.

Då tänkte jag att jag kommer vara ensam i världen, familjemässigt, inom snar framtid, definitivt innan 25. Det blev sant. Jag förlorade mina föräldrar och återstående i generationen över innan jag fyllde 22.

Då tänkte jag att jag kommer vara med min dåvarande pojkvän för evigt och skaffa familj på sikt. Förevigt har inte varit än men jag är fortfarande ihop med min dåvarande pojkvän 15 år senare.

På tal om familj, jag tänkte att jag skulle ha en 9-11 barn, och påbörja den resan när jag var klar med universitetet. Det blev bara 4 barn och det råkade sig redan när jag var 21. Min mamma fick träffa sitt första barnbarn två månader innan hon gick bort. De andra tre kom i rask följd och vi kände oss tämligen färdiga med barn när jag var 27.

Jag tänkte att jag skulle få jobba med mitt drömyrke efter studierna. Det har jag fått göra mestadels, förutom under graviditeterna då jag hanterar material på daglig basis som kan vara farligt.

Jag tänkte att jag skulle kunna bo kvar i huset där jag växte upp och låta mina barn växa upp där. Det har jag kunnat.

Jag tänkte att jag skulle kunna vara frisk och kry och lära mig vara en normal människa, men det har jag misslyckats med. 

Med mera. 

Det låter ju nästan som att livet går på räls här. Riktigt så enkelt är det förstås inte, men jag har det bra, och inser vilket privilegium det är.