Kan en lärare ge för mycket böcker?

Är du medveten om att dom praktiska ämnena kräver massa teori? Eleverna ska ägna sig åt jämställdhet och konsumtionsfrågor, resonera kring arbetsfördelningen i hemmet. 

Du ska titta på innehållet vi ska undervisa i. Vi ska gå igenom jämställdhetsarbetet i hemmet. Könsfördelningen, hur gör du detta på ett bra sätt utan att uppfattas som politisk? Varför är hygienen viktig i hemmet, vi ska liksom lära eleverna att våttorka golv. Tittar man historiskt på hur vi i början på 1900 talet hade stora svårigheter med ofräscha råvaror, bristande hygien i hemmen så människor faktiskt dog. Vi ska lära eleverna att göra medvetna konsumtionsval. Vad är ett sådant val. 

Hur påverkar ens konsumtion miljön. När jag tar det i en historisk kontext behöver ingen bråka om att man blir kränkt att vi försöker försöker förespråka att alla ska bli veganer eller att vi vill att alla ska känna skam inför att konsumera mejerier. 

Har flera personer i mitt nätverk av hem och konsumentkunskapslärare som fått mycket skit från föräldrar över att dom pratat om jämställdhet och typ gett uppgifter att studera sina föräldrars arbetsfördelning i hemmet och typ kompisars arbetsfördelning i hemmet. Där kan du prata om ett jäkla liv. 

När jag går in historiskt och vi läser om hur det såg ut i Sverige i början på 1900 talet och olika generationer så kan vi jämföra, vi kan se en skillnad i samhällsutvecklingen. Det handlar ju inte om att peka ut folk utan vi gör saker utifrån samhällsutvecklingens kontext. Mina elever tycker detta är jätteintressant, men ingen blir heller kränkt. När dom kanske jämför med sina egna föräldrar mellan deras arbetsfördelning i hemmet blir det inte en kränkning av att typ pappa gör ingenting utan nu blir det en diskussion om jämförelsen mellan typ 30 talet, 60 talet, 90 talet och så vidare. 

Hur tycker du jag ska prata om hygien, matens påverkan på miljön och jämställdhetsarbetet och arbetsfördelningen i hemmet utan att eleverna börjar ta något personligt? Där samtalen inte blir för privata, där det inte väcker skuld och skam och motstånd utan att man bara ser det strikt teoretiskt.

Har som sagt kollegor som blivit hårt kritiserade när dom tagit upp att havre är bättre än ris utifrån miljöaspekten, att bönor och linser är ett bättre val för protein än kött och så har det blivit kaos. 

När jag lägger upp det så väver jag inte allt i ett sammanhang. Vi pratar om dom olika familjerna vi läst upp och då neutralt kan prata om hur vi tycker en viss sak ser ut idag. Utifrån ett sammanhang så har ju alla det bättre. Ingen förälder behöver ringa och bli arg för att vi pratar om arbetsfördelningen i hemmet. När mina elever jämför arbetsfördelningen i hemmet så är det inte en jämförelse med varandra utan vi pratar om strukturella skillnader som är utifrån att leva på 2020-talet.  

Vi jämför det med familjerna vi läst om från 1920-1940-1960 och så. 

När vi ser det utifrån historia så blir det ingen smutskastning om att män och pappor är lata och att dom inte gör någonting... när jag började som lärare och inte undervisade på det sättet jag gör idag så blev samtalen hos tjejerna väldigt polariserande och killarna i gruppen blev avskräckta. 

Så det handlar om att förstå vad vid arbetar med. Varför är sakerna viktiga och att bjuda in till samtal som blir givande. 

Mitt ämne kan ju annars bli väldigt personligt också, ett utpekande. Några föräldrar äter en diet enbart på kött exempelvis. Där dom äter rå lever och inälvsmat för att få i sig C vitamin. Detta har det ju också blivit bråk om tidigare när vi pratat om att göra medvetna val utifrån miljön. Det blir personligt när jag pratat allmänt om det. 

När det blir allmänt och det blir personligt så blir det ju även ett motstånd. När det blir motstånd så sparkar ju folk bakut och tar ändå inte till sig informationen som sakligt och neutralt utan det är politisk propaganda och jag är miljöpartist, vilket jag visserligen inte är. Inte heller vegan?

Sedan har inte rektorn något problem med mitt sätt att undervisa på, rektorn har problem med att ett fåtal föräldrar klagat. 

Det är så i alla praktiska ämnen. Om en elev inte klarar teorin sån kan den inte få ett betyg. En person som enbart lagar god mat och är duktig på det kan inte få högsta betyg. Det ska vara medvetna val på tallriken, man ska kunna argumentera för detta och mycket annat. Matlagningen är bara en liten del och på vissa skolor har man inte ens möjlighet att laga mat i ämnet Utan ämnet blir helt teoretiskt. Men jag följer enbart kursmålen. 

Du måste ju läsa kursmålen och det blir ju lite märkligt när folk utanför skolans värld ska sitta och tolka vad vi ska göra på lektionerna och att föräldrar ska gå in och säga vad deras barn ska ha i betyg utifrån att ha läst läroplanen. Föräldrar som klagat anser att vi enbart ska laga mat. 

Du får nog läsa om vad innehållet är. Handlar ju även om att resonera kring miljöaspekter, att servera vegetarisk mat m.m

Att ta det utifrån en historisk kontext så blir det oavsett inte lika laddat. Att göra medvetna val. Det kan väcka skuld och skam. Typ att man köper kött från Polen hemma. Sådana saker ska man också kunna resonera kring. Men jag sätter det i ett sammanhang så att man inte ens börjar prata om sin egna familj. 

Skulle det göra någon skillnad? 

Har ingen autism? frågan är väl vad vi lär barnen om vi inte kräver att dom läser mer? Hur ska vi bygga upp deras läsförmåga när du själv säger att dom knappt läser idag. Vi har problem på universiteten med elever som inte orkar läsa kurslitteraturen där heller. Vad anser du lösningen ska vara. För det här handlar inte att alla ska vara lika intresserade av samma sak som än själv. Alla lärare ska pracka på eleverna saker dom inte kanske har samma intresse för. Det gör inte en lärare till autistisk. Mina elever tycker det vi gör är kul, dom får bra betyg. Der som det klagas över är att eleverna behövt anstränga sig. Men det blir inte roligare sen när man kommer till gymnasiet och plötsligt då får betydligt mer litteratur? när jag gick i gymnasiet så kunde jag i små ämnen i exempelvis historia läsa tre böcker på 1200 sidor sammanlagt. Det var inget jag valt själv utan i historian skulle vi läsa om typ en specifik konflikt i världen. Det behövde vi då läsa massor om
då utöver allt annat vi läste Och då var det böcker på universitetsnivå? I vilken ålder ska barnen utmanas, är det bra med ett stort glapp sen och i vilken ålder ska glappet komma. Du kan fundera på det istället för autism. 

När du ändå pratar om autism?. Ett av kriterierna kan handla om att se detaljer och inte se helheten. Du kan ju fundera över hur du ser på det här. Jag ser att barn idag inte får möjligheten till att utmanas i sin läsning? Det är viktigt att dom nöjesläser, men det börjar man inte med när dom blir 15. Man kan inte heller säga att lusten måste komma. Vi kan inte ha massa människor på universitetet som bara vill läsa kurslitteratur som dom är intresserade av. Om man ska få en utveckling behöver du successivt trappa upp. Det är direkt respektlöst mot barnen idag att vi inte är tydliga med vilka krav som kommer ställas på dom. Vi vaggar in dom i falsk trygghet om att ansträngning behövs inte. Vad fokuserar du på, detaljer eller helhet? 

Lagom just nu är att majoriteten läser minimalt i alla ämnen. Barnböcker förenklas hela tiden just nu och texterna minskar i varenda kursbok även i lågstadiet. Man komprimerar varenda ämne i texten och slutligen blir allt platt. Så vad är lagom? blev varenda 70-90 talist utbrända av sina skolböcker?