Hjärtekrossad

Ts, först, jag blir verkligen ledsen när jag läste både ditt original inlägg och detta likväl - du har vart ihop med ett egoistiskt "barn", som varken är fullt utvecklad vare sig rent logiskt ELLER emotionellt, och har helt klart liten förmåga att möta någon annans behov och emotion på något vis, och det går inte ha ett förhållande med en sådan person innan den blir "vuxen" - och det är tyvärr vad du råkat ut för. Du har blivit behandlad som någon slags alternativ "mamma", och när du inte ville gå in i den rollen, utan att han skulle växa in i sin - då var det tack för kaffet. Så skulle jag tolka situatoinen, och det är på intet sätt DITT fel, och jag önskar du vore närmre i närheten så jag kunde ge dig en stor, varm, kram och tala om det för dig i verkligheten!!.

Vi är ett antal som vart i ganska liknande relationer/situationer i livet - det är en "mina" man går på, men du MÅSTE verkligen lägga ned dina skuldkänslor, för de är totalt obefogade. Ja, man hade på detalj nivå kunnat gjort si eller så istället, man kanske inte var den trevligaste den där måndag morgonen när man försov sig, håret stod på ända, och man hade det där viktiga mötet om 45 minuter - men sånt ÖVERSER en vuxen, mogen, individ med som förstår omvärlden och själv vet att det lika gärna hade kunnat vara han som var i situationen - sånt händer - och nej, man är inte sitt snyggaste, mest pedagogiska och vänliga jag då. Det är en del av att vara mänsklig. Och det MÅSTE man OCKSÅ kunna "förlåta" sig själv. Nu säger jag inte att man ska kunna bete sig hur som helst och alla andra ska bara acceptera det, för så är "hen", men min poäng är - man måste OCKSÅ kunna se allt det GODA man gjorde i relationen.

Det gör jätteont när hjärtat brister, i synnerhet om man är kär i personen - men ibland måste förnuftet få tala i livet - även fast det mycket väl går tvärtemot emotionen. Hur hade det här livet med honom - han har uppenbart inga ambitioner på att ändras fn - i längden? Leva med en människa som beter sig uppenbart själviskt och okänsligt? Vill man leva med den människan, skaffa familj, och ge sig in i livet på allvar. Hade han ens vart hemma nån gång när något viktigt skulle inträffa om det var party och polare tex?

Tyvärr faller det här inom kategorien "livets hårda skola" och man får leva med det. Ta det som en dyr lärdom. Och man ska inte granska sig själv i sakdetaljer man ev. kan förändra - man ska inte sälja sig och sina värderingar eller sin person, för att "passa" i en relation, då är det fel människa. Utan en riktig relation där matchar man varandra - inte genom att man är så lika, utan därför att man KAN komma överens, diskutera, förhandla och jämka sig samman till ett. Kanske inte alltid utan problem och diskussioner, men man gör det. Och man KAN bli arg på varandra, utan att det förstör förhållandet, liksom att man försonas efter, säger förlåt, pratar igenom det - och sen kan livet gå vidare.

Förstår absolut din känsla av att bli utnyttjad, och ena sidan av myntet - jo, så kan man givetvis se det, men jag skulle säga att andra sidan av myntet är ännu viktigare att titta på - han FÖRMÅR fn inte bättre. Sen kan man givetvis fundera på varför det är så, inte vet jag, taskig barndom, mamma som curlat sönder, inte uppfostrad att ta ansvar i situationer, eller mix av allihopa, Men det är egentligen inte det som är viktigt för dig - utan du måste få sörja klart, ,för det är vad man faktiskt gör, man sörjer - och det går i olika faser - men ännu viktigare, när du känner att du kan och orkar, börja se framåt och starta upp ditt liv ånyo igen.

Allt kommer ordna sig, du kommer träffa den rätte, men det var inte det den här gången. Tyvärr. Men det är inte automatiskt ett underbetyg på dig, och du ska släppa de där tankarna, de är bara destruktiva och leder inte någon vart. Du behöver göra saker som du tycker är roligt och som förfyller dig med livsenergi. Livet går framåt, inte bakåt :)

Stora kramar!!

Det är jättelätt att säga, absolut otroligt svårt att göra - men det bästa du kan göra, för dig själv är att försöka lägga det inträffade mer på en neutral nivå. Acceptans, ja, det var det som hände - men nu "vänder jag blad". Saker som händer oss i livet, alla av dem kommer vi inte förstå, alla av dem kommer vi inte kunna lösa - av olika anledningar. Men det är egentligen inte det viktiga, utan det viktigaste är kunskapen därutav, för det är den som kommer hjälpa dig i livet framöver. 

Det är röd varningsflagga när man måste ändra sina värderingar för att passa någon annan. Jag gjorde likadant när jag var 18 och gifte mig för första gången, och det blev inte hållbart i längden. Förutom att jag gifte mig med uppenbart fel människa, du orkar inte leva med att hela tiden behöva "stympa" dig själv, för det fortsätter - det räcker inte att man gör det för att "passa" sen måste man göra det i resten av livet också.... FÖRUTOM att man dessutom ändras med åldern, och inte i samma takt som ens partner, vilket bara det försvårar ett förhållande. Det blir som en vulkan, du bär det inom dig till en gräns, sen kommer det. Jag ska inte säga att det är omöjligt, men att repparera och få ett fungerande förhållande efter det, är otroligt svårt. Det slutar ofta med att andra personen helt oförstående står och undrar vilket "monster" det är "hen" har gift sig med.

Det är klart du blir ledsen, det är helt naturligt - och han har prioriterat alldeles åt väggarna fel för att vara vuxen person, och tyvärr - mig själv inklusive - män är inte vuxna vid 23 år. Det är egentligen uppåt 30, då har 25 öringen i majoriteten av fall trillat ned. Det är givetvis inte en regel för alla, men det är däremot vanligt. De har inte funderat så långt i banorna som du beskriver, de är fortfarande inne i "tjurruset" och inte ha "mamma" hängandes i hampan. Men många löser det med att söka ALTERNATIV "mamma" istället, och det blir lagt på stackars partner de hittar som får ta över uppgiften, frivilligt eller icke - annars drar de bara fortare än vinden.

Självklart säger han det, han måste projesera bort sitt EGET ansvar, för skulle han inte komma med den lama ursäkten, vad ska han skylla på istället? Det finns bara en person till att granska i det läget - han själv, och det är han LIVRÄDD för. Tänk om han hittar nått som inte är bra? Då är det betydligt enklare att indirekt smutskasta dig och klaga på allt du inte gjorde som han ville/tyckte osv. Det är barnlogiken som är kvar. Och den kan du aldrig "bota" åt honom. Han måste komma över den själv tyvärr.