Har en son på 13 år. Har aldrig önskat mig något annat.
Är övertygad om att jag hade känt likadant om jag hade en dotter. Jag relaterar mer till barn som individer och inte som kön. Kanske för att jag har både bröder och systrar och en bra relation till alla. Det finns många fina barn i mitt liv och aldrig har jag tänkt att deras beteende är pga deras kön.
Lite intressant är det väl ändå att vända på det och fundera på om man är en tillräckligt bra förälder till sitt barn istället för att fundera på om ens barns kön är tillräckligt kul för en själv som mamma.
Undrar ofta över vad exakt hos en flicka/pojke som skulle vara så mycket roligare. Vad exakt är det man saknar? Det kan ju tala mer om hur man som förälder väljer att inte göra vissa aktiviteter med sina barn bara pga kön. För det finns väl inget man inte kan göra med en son/dotter i fråga om aktiviteter och skoj, samtalsämnen eller så?
Att klassa pojkar eller flickor som likadana utifrån sitt kön blir ganska begränsande för både barn och förälder. Jag brukar tänka att även om man har tio söner så är de ändå tio olika personligheter med olika intressen och behov.