Ni pojkmammor, är ni tillfreds med det?

Ni pojkmammor, är ni tillfreds med det?

Ni mammor som bara har söner - är ni nöjda med hur det blev? Saknar ni att ha en dotter nån gång?

Har bara pojkar själv (eller bara och bara, men har inga döttrar) och ibland funderar jag på skillnaden om man haft en dotter också.

(Och nej, ni som bara vill svara och säga att ni har barn av bägge sort och att det inte är några skillnader, det är INTE ert perspektiv jag vill höra.)

Va? Nu läser du nog in mycket i min trådstart tror jag.

Och, du, jag jobbar KONSTANT på att vara den bästa föräldern jag kan. Går utbildningar, följer dem på äventyr både i vardagen och ledigheten, ger dem möjligheter att utvecklas inom vad de nu visar intressen inom. Peppar dem, kramar dem, berättar att jag älskar dem. Försöker guida deras känslor och sätta ord på dem. Busar med dem. Lagar mat som de ska må bra av.

Så du behöver inte komma med några generella klyschor till pekpinnar mot mig, tack. Det var inte frågan i tråden.

För att man ändå kan vara nyfiken? Och vilja höra hur andra människor tänker och känner? Rätt mänskligt.

Vilken otroligt tråkig värld du måste leva i om du helt saknar nyfikenhet kring andra perspektiv.

Du bidrar ju också absolut inget till tråden så varför känner du förresten att du nödvändigtvis måste in och skriva i en tråd utan att bry dig om ämnet? Det är rätt konstigt beteende och oförskämt.

Men det här är ju åter igen bara ditt perspektiv och dina tankar. Nu är det så att jag faktiskt VAR intresserad att höra hur andra tänkte. Det är tydligt att du inte var det. Men jag är det - av nyfikenhet - och därför ställde jag en fråga om erfarenheter och tankar från andra. Inte mer, inte mindre.

Ingen har pratat om accessoarer förutom du, och det är ju lite konstigt att du tänker så direkt men det kanske är bara så du gör, vad vet jag.

Jag har inte pratat om barn på något vis, märk väl. Det är bara du. 

Gud vad du håller på och besserwissrar dig med floskler. Känns det bättre?

Jag var nyfiken på ett perspektiv, höra andras känslor som har pojkar. Allt är inte mer blodigt allvar eller djupare konspirationsteorier än så.

Jag är fullkomligt med på att barnen är sina egna personer och alla andra snygga meningar jag också hittat på diverse Instagramkonton. Det är liksom inte det. Jag har läst alla de orden du säger här, jag är med på dem. Det är ju rena självklarheter, som att man andas luft och att människor inte kan flyga.

Jag är ändå nyfiken. Hur känner andra? En mamma ovan beskrev dubbelheten i att vara helt nöjd med det man har, men ändå nyfiken och fundersam på det man inte fått. Såna tankar tycker jag är intressanta att höra att andra har. Två känslor i ett liksom. 

Nej. Jag är faktiskt inte ett dugg provocerad av dig. Provocerad blir jag av helt andra saker i livet.

Däremot är du fascinerande som känner dig så tvungen att gå in i en tråd, förutsätta massa saker om en TS, skriva flera inlägg bara baserat på dina egna antaganden och dessutom fylla dina inlägg med totala plattityder och självklarheter som man hittar på en snabb sökning av bra punkter att säga om man vill framstå som en medveten förälder. De är ju dock rena självklarheter. Vem förstår inte att barn är individer liksom? Vad skulle de annars vara? Däremot kan man ändå vara nyfiken på perspektiv och erfarenheter som man kan få höra om. För även om man är individer så är det ju saker man inte kommer få vara med om om man har barn av den ena eller andra sorten. Inget behöver för den delen vara bättre eller sämre än något annat, men jag tyckte ändå det var intressant att höra om hur andra tänkte.

Att du inte tycker det står klart, så varför du är kvar här är ju en gåta.

Eftersom det är "fulare" att vara farmor än mormor är det många som vill ha döttrar just av den anledningen. De är rädda att inte få vara involverade i framtida eventuella barnbarn. 

Sen känner en del att de inte kommer lika nära sina söner som sina döttrar, att sönerna har mer gemensamt med sin pappa  

Andra drömmer om mysiga shoppingturer, spa-dagar etc som pojkarna kanske inte är intresserade av. 

När jag var gravid med mina pojkar var jag helt säker på att det låg två flickor i magen. Jag var så säker att vi inte ens tänkte på pojknamn. På ett av de sena ultraljudet frågade barnmorskan om vi ville veta kön. Vi sa ok bara för att få känslan bekräftad. Istället hade vi helt fel. Det påverkade absolut inget mer än att vi behövde hitta nya namn. För någon annan hade det kunnat kännas som en katastrof just pga dessa förväntningar man kan ha.