Jag vill så gärna ha sex :(

Förstår din frustration. Känner likadant fast jag har aldrig haft sex hittills fast jag är 42. Har varit när 2 ggr, när jag var 32 resp 38 men det blev inget i sista stund. Har dejtat en del men det har bara varit med dessa två som det lett någonstans alls. Jag får ägna mig åt mina fritidssysselsättningar istället utöver jobbet. Göra det jag kan av livet. Men jag känner ändå samma frustration och ibland även sorg över att aldrig lyckats träffa någon.

Jadu, säg det, tror det är många faktorer. I början var jag väldigt blyg och vågade inte flirta som man skulle och jag hade dålig koll på hur man fick kvinnor intresserade. Var 25 när jag lyckades gå ut med en tjej första gången. Det ledde ingenstans men det var i alla fall ett steg framåt. En tjej till en kompis sa att jag var jättesnäll, söt och rar men inte typen man blev kär i. Dröjde länge innan jag förstod innebörden och vågade mera. När jag var 32 träffade jag en tjej och vi sågs några gånger. Vi började hångla och jag var så överväldigad att jag bara kände att jag ville säga att det var första gången jag hånglat och att det var fantastiskt. Tyvärr ledde det till att hon inte ville ses igen. Hon var inte pigg på att behöva lära upp någon. Ungefär samma hände när jag var 38 och träffade en kvinna som var 42, ensamstående mamma. Det kändes jättebra till jag tror det var 6e dejten, vi hade en fin romantisk dejt och slutade med att vi lagade middag tillsammans hos mig. Blev nervöa när det hettade till sedan och sa att jag inte gjort detta förut. Då blev hon helt tyst och sedan sa hon att hon inte ville börja om med någon som inte börjat alls. Och att hon tyckte att hon var för gammal för att vara någons första. Det blev ett svårt uppbrott för båda tror jag. Sedan dess har jag träffat 2 kvinnor till på enstaka dejter men inget som känts rätt för någon av oss. 

Jag hade absolut ingen aning då om att det kunde vara så fel då men det har jag insett senare, Hur hade du agerat i mitt ställe? Eller om chansen dyker upp igen, hur ska jag göra? Säga inget alls och bara låta första gången bli ett fiasko? Eller berätta men vid ett annat tillfälle? I så fall när?

Det var iofs trevligt att höra att jag kunnat få en ny chans. Men undrar fortfarande hur jag skulle agerat eller hur jag ska agera nästa gång för att minimera risken att bli avpolletterad.

Som jag frågade innan, skulle jag inte sagt något alls om det trots att det utan tvekan skulle framgå? Eller borde jag berättat det fast i ett tidigare skede? och hur tidigt ska man i så fall säga det?

Ok tack! Du tror inte hon kommer att undra varför det blir som det blir? I så fall behöver jag inte oroa mig för det om det är ett icke-problem. Kanske bara jag som oroat mig i onödan.

Tack, det är precis så jag tänkt och hoppats. Och ja, jag tar till mig att jag droppade det i fel läge. Men jag tror också att för bägges skull är det bästa att hon vet. Och att det kan gå snabbast då att träna tillsammans. Hoppas fler kvinnor tänker som du.