Får ångest av min dotter

Hur mår du i detta? Det låter som att du upplever att hon spelar teater eller manipulera dig? Är det här något som känns bekant sedan tidigare eller är det något nytt beteende eller kan du se ett mönster?

Finns det några motiv till att vilja få dig att må dåligt? Vad menar du med att du har varit den snälla?

Du är inte ensam! Vi har det exakt likadant. Hon har t o m slagit mig. Men i skolan är hon tyst och försiktig. Hon står i kö till npf-utredning.

Vi jobbar på med att hon ska hitta strategier att använda när hon hamnar i affekt. Vara med husdjuret, gå in på sitt rum spela tv-spel. Kopplar vissa handlingar till indragen veckopeng mm så hon är motiverad att försöka hitta alternativ.

Hennes pappa hsr snällare regler så hon är mycket argare på mig.

Har din dotter någon diagnos och vilken isåfall?

Har hon strategier och får konsekvenser när hon gör något dumt? 

Jag vet inte heller vad som är diagnos och vad som är brist på respekt för mig. Ett till alternativ är att vi är kvinnor och pappan en man (skillnad i anknytning). Men en psykolog sa till mig att barn testar gränserna mest där de känner sig tryggast.

Ingen annan i din närhet som har märkt av dessa tendenser som dina föräldrar, vänner, pojkvän och vad är hennes syfte i sådana fall?

Kan det vara uppmärksamhet hon söker eller gillar hon att få dig att reagera känslomässigt med att skapa drama genom manipulation? Jag förstår att du blir orolig för hur ska bli som vuxen. Tonåringar är förvisso lite speciella beroende på hur gammal hon är och hur långt gången hon är som tonåring.

Vad var det som gjorde att hon mådde så dåligt för ett halvår sen? Det kan ju vara en ledtråd till hennes beteende i dagsläget.

Jag tycker så synd om dig! Det är så jobbigt när en person som man älskar så högt som sitt barn är så elak. 

Det händer jättemycket med en tonåring både att förstå hur de själva fungerar och hur de ska vara socialt. Det är en omtumlande tid som är väldigt tuff. Tidigare har du som kanske den tryggaste anknytningspersonen stötta henne, men nu håller hon på att lära sig att hantera det själv och det är jättesvårt.

En viktig del för att förstå din dotters personlighet är att hennes hjärna biologiskt ändras under dessa år. Under den perioden minskar aktiviteten där empatin sitter. I vissa fall minskar det området så mycket att den liknar en psykopats hjärna om man tittar i en MR-scanner. Den återgår efter tonårstiden. Det är jättejobbigt för alla inblandade. Men det hjälper faktiskt henne att göra något som du aldrig skulle klara av. Nämligen att klippa navelsträngen med dig. Du skulle förmodligen aldrig klara av att sparka ut dina barn ur huset som vissa djur gör. Så hon gör faktiskt ett jobb som ni båda behöver, men du inte klarar av att göra. Så brukar jag tänka  svåraste stunder.

Vad du absolut inte ska göra är att svika henne nu, som att t ex skicka henne till sin pappa, om hon inte själv vill det. Hon behöver få bryta med dig på Sitt kalla sätt och fortfarande känna sig älskad. Du ska absolut markera när hon går för långt och sätta regler för vad hon ska göra och inte. Men hela tiden med så mycket kärlek du kan. Den kärlek som du saknar nu kommer med största sannolikhet tillbaka tusenfalt om du inte viker och när hon förstår att din kärlek är orubblig. Det finns många där ute som går igenom det du gör och det är jättetuff. skickar lite kärlek, det kommer att gå bra!

Låter jobbigt, men hon fått hjälp så borde ju allt vara bra nu? Hade hon samma beteende även då eller är det något som har växt fram på slutet? Vi får hoppas på att det är en fas.

Psykisk ohälsa är inte lätt att hantera och när någon mår dåligt så beteer de sig illa och irrationellt. Dess närmsta omgivning får dessvärre ta största smällen för det dåliga måendet.

Hoppas att ni kan få hjälp via bup, att du kan få hjälp och stöttning i din roll som förälder och som närmsta person för din dotter.

Borderline? Bipolär?
Låter ju som om hon har en diagnos.
Kontakta BUP och om hon vägrar så får hon bo heltid hos pappa tills hon skärper sig.

Min första tanke var: flicka med npf som anstränger sig till max för att verka normal i tex skolan och sen bryter ihop fullständigt med den hon känner sig trygg med. 

Jag har en tonårsflicka med adhd och ångest och känner igen de här extremt tvära humörkasten. Det ser, som du skriver, ut som teater, men det är min uppfattning att det inte är utan de har verkligen det här fullkomliga känslokaoset inom sig. 

Vi ser en enorm skillnad nu när skolan är slut för terminen. Efter bara några dagar utan skola har vi en mycket stabilare och gladare tjej när hon fått vila och vara hemma och ganska mycket ensam och låta hjärnan gå ner i varv. 

Då borde väl även pappan och skolan se något? 

Been there, done that, got  t-shirts to prove it...

Först och främst (!). Inte ge upp på din dotter, inte skicka iväg henne till pappan, inte falla in i ångest och "villkorad" kärlek. Våga vara förälder även när det blåser storm, och det skriks, bråkas, det kommer elaka ord. Mjuka händer som fångar upp. Struktur och rutiner, absolut. 

Fall inte in i att spekulera huruvida din dotter manipulerar dig, spelar teater, är si när hon är med/hos andra, och så när hon är hemma med dig. 

Det kastas diagnoser till höger och vänster i tråden, som brukligt. Kan givetvis vara så. Men börja med det enkla (!) hon är TONÅRING, föräldrarna har separerat, hon har en "historik" av egen upplevd ångest. 

Det är slitsamt att vara förälder till en tonåring, ibland, inte alltid. Precis som det är tufft för somliga att vara tonåring (!).  Men man måste, måste alltid ha i sitt huvud att tonåringen är just det, en tonåring. Och det går inte att jämföra med sina egna barn, andra barn. Alla är unika. Jag har gått igenom det med tre stycken (alla hade ganska olika tonårsfaser). Min dotter var helt och klart "värst"... det fanns säkerligen de i vår omgivning (fortfarande!) som tycker att kanske finns det någon "diagnos". Men det gör det inte...

Stress, ångest, panikattacker är i dag "vardagsmat" för "våra" tonåringar. Det behöver inte innebära att de har hela "alfabetet". 

Fortsätt att jobba med kurator, skola, BUP (eller Barn-och UngdomsHälsan som det brukar heta idag). 

Jobba med strategier, lågaffektivt bemötande. Och ha alltid i huvudet, tonåringen är på väg att bryta sig fri, skapa sig en identitet. 

Börja bemöta tonåringen som en tonåring, inte som ett "barn", även når hon beter sig som en trotsig femåring...

Häng i!