Velar

Om du har tänkt leva ditt liv med honom så behåller du, för inget kommer ändras över ett år annat än att tiden går.

Om du inte vill leva med honom så kan du fortfarande behålla men bli ensamstående.

Gör du abort är det lika med att göra slut.

Ps.
"abort i din ålder" vi vet ju inte vad den är.
Hans barn från tidigare förhållande kommer ju med på köpet oavsett.
Är hans hobby något du ens kan åka med på med ett spädbarn eller räknar han med att du ska vara hemma kanske så får du ju fundera på om det är något du klarar själv.

Mina två tankar...

1. Abort görs med tanke på den ostabilt relationen som inte kommer bli bättre med ett barn utan snarare tvärtom.  Jag utgår från att relationen inte kommer hålla. Och då vill jag inte sitta fast med ett barn .

2. Föda barn men utgå ifrån att relationen spricker om ett par år och att du iallafall stått på dig om din vilja och det du vill oavsett slutresultatet.  

Snart 36 Glömde jag nämna. Men blev gravid på första försöket?också chock att det gick så snabbt. 
kan inte tänka mig en annan pappa till mina barn och är inte alls sugen på att skaffa barn själv. 

Med all respekt men han låter verkligen inte som en underbar pappa och man som så totalt okänsligt kör över dig och din vilja och räknar iskallt med att du ska offra allt för honom. Inklusive barnen.... 

Vad lär han sina barn av att skita i din vilja? 

En familjerådgivare berättade för mig om ett vanligt problem hos unga par: De har svårt ibland att lämna sitt yngre liv och gå in i nästa fas. De vill inte släppa festande, kompisar, hobbys eller vad det nu är, för att satsa helhjärtat på det fasta förhållandet.

Jag minns själv chocken när hon skällde ut mig efter att jag varit ute och haft en fantastiskt kul festkväll med kompisar, alltså ingen otrohet utan bara ung glädje. Jag insåg då att jag måste göra det där valet.

Bra att TS och partnern går i parterapi, där finns bättre möjligheter att förhandla fram något som båda kan leva med.

Jag tycker det är lite oroväckande att du vill påpeka att han är en bra pappa men det kan jag inte tycka då hans värderingar säger motsatsen.

Att han tar VAB,  skjutsar barn och ställer upp på dom etc är ingen som helst kompensation för hans kassa värderingar kring dig som partner , er som par och att han sätter sig själv främst i alla lägen... 
Han är en egoist med kass kvinnosyn. En sån vill jag verkligen inte kalla bra pappa... 

Jag skaffade barn med en man i tron om att han, liksom jag, skulle göra anpassningar efter att barnet fötts. Och då hade han ändå sagt att han skulle det. Nu sitter jag här med en bebis och en sambo som mest kör sitt eget race. Sån som han var innan barnet kom, sån förblev han. Din sambo verkar i alla fall ärlig kring vilka prioriteringar han har. 

Med det sagt, jag vet inte vad det är för hobby, men 2-3 veckor om året hade jag gladeligen skickat iväg min gubbe, förutsatt att samma utrymme gavs för mina hobbys och nöjen. 

Sen tycker jag väl att man för att klassas som bra förälder ändå ska prioritera sina barn. Att åka ifrån dom till förmån för sin hobby utan hänsyn till hur det faktiskt fungerar med familjelivet, det rimmar illa. 

Tillägg: Jag ångrar situationen jag försatt mig i, men även jobbiga stunder älskar jag mitt barn. 

Det jag ville säga var väl att räkna med att din sambo inte kommer att ändra sina prioriteringar, och utgå från hur du ställer dig till att skaffa barn under sådana förutsättningar. Bara du själv kan avgöra om det är värt det.