Till er som skriver att ni är ensamma..

Måste säga att jag håller med dig, har också stört mig på de som klagar på ensamhet men har partner och barn. Visst kan man vara ensam i en relation och det är säkert jobbigt. Men det är inte samma sak som att vara helt ensam, inte ha någon att prata med, ingen att komma hem till och ingen som bryr sig om man lever eller dör. Det är illa nog att se alla som har någon, är på väg till eller från någon eller har någon att krama och leva med. Men värst är att man känner sig så oduglig, inkompetent och värdelös som inte kan lyckas med det som "alla" andra har.

Men det ursäktar inte att du är oförskämd och elak mot andra i tråden! Antingen försöker de hjälpa dig eller så begriper de inte bättre. Ingetdera är skäl till att bära sig åt som du gör även fast du mår dåligt. I synnerhet påhoppet på Lana som själv valt sin ensamhet var onödigt. Dessutom förstärker du bilden av att ensamma män är konstiga, hatiska och har sig själva att skylla, vi ser några såna kommentarer här.

Terapeuter brukar skilja på objektiv och subjektiv ensamhet. Objektiv ensamhet  innebär att leva ensam, inte ha något familjeliv, ha inga vänner, inga sociala kontakter genom hobbies eller föreningsliv, ingen att fira helger med osv. Men det är inte givet att man lider av detta, som en som själv söker/väljer ensamhet.

Subjektiv ensamhet innebar att man KÄNNER sig ensam och utanför, ingen man kan dela tankar med, inte tala om problem så att andra förstår, man känner sig som en alien osv. Men man kan ha både familj, släkt och vänner.

TS verkar lida både av objektiv och subjektiv ensamhet, vilket är vanligt. Man hamnar i en ond cirkel.