Ätstörd

Jag håller inte med. När jag inte orkat med detta beteende och bara vad ska man säga... levt? Så har jag mått mycket sämre.  

Själva definitionen av psykisk sjukdom är ju att det finns ett problem för patienten. Finns det inget problem så är man inte sjuk. Så din fråga biter sig själv i svansen, så att säga. Om patienten mår bra så är hen ju inte sjuk/ätstörd. 

Jag kan bara bekräftar det du skriver om ångest och kontroll. Jag vet ju det, det är därför det funkar så "bra" för mig, får jag mer ångest löser jag det snabbt med mer kontroll och så blir det bättre. Jag märkte t ex för några dagar sen att jag börjar se plufsig ut fast det är helt orimligt eftersom jag går ner i vikt, då fick jag ångest att jag håller på att utveckla en ätstörning på riktigt. Då började jag mäta mig så jag kan ha koll när spegeln lurar mig. Så nu är jag inte oroad längre.

Den här tråden var nog framförallt ett desperat försök att fiska efter medhåll så jag skulle lugna ner mig... Jag sa en gång till vården att jag har ångest men sa också att jag kan hantera det, och då var det som lugnt. Brukar även skämta och säga att jag drivs av ångest och kontroll därför blir allt så bra och folk skrattar med. Men visst, hade jag sagt att jag hanterar det nya ansvarsområdet med att skippa lunchen, drar en halvmil i pulszon 5 och kategorisera om hela familjens garderober...

Om det här inte är okej vet jag inte vad jag ska göra istället. Jag kommer helt seriöst inte fungera. Vem är jag ens då? Jag är den som har koll på läget, som styr upp saker, leder andra. Det är sidor folk uppskattar med mig. Det blir ju ingenting kvar av mig. 

Vi vet ju inte om det går över av sig självt. Har det ätstörda beteendet inga baksidor är det nog inte alltid ett måste att söka vård för det. Kanske blir man inte ens erbjuden vård med normalvikt och utan ångest? 

Det behöver det inte göra.