Ätstörd

Är det bra att få bukt med det om alternativet är sämre mående? Det är det jag undrar, om man bara inte kan vara lite ätstörd om det funkar för en. Vissa målar och handarbetar för att må bättre, jag... gör annat. 
Jag håller inte med. När jag inte orkat med detta beteende och bara vad ska man säga... levt? Så har jag mått mycket sämre. Jag kontrollerar mycket annat också som inte är relaterat till kost. Maten är bara ytterligare en sak som behöver kontrolleras. Det är ordning på allt och får jag bara ha ordning flyter livet på helt suveränt. 

Är det bra att få bukt med det om alternativet är sämre mående? Det är det jag undrar, om man bara inte kan vara lite ätstörd om det funkar för en. Vissa målar och handarbetar för att må bättre, jag... gör annat. 
Jag håller inte med. När jag inte orkat med detta beteende och bara vad ska man säga... levt? Så har jag mått mycket sämre. Jag kontrollerar mycket annat också som inte är relaterat till kost. Maten är bara ytterligare en sak som behöver kontrolleras. Det är ordning på allt och får jag bara ha ordning flyter livet på helt suveränt. 

Jag kan bara bekräftar det du skriver om ångest och kontroll. Jag vet ju det, det är därför det funkar så "bra" för mig, får jag mer ångest löser jag det snabbt med mer kontroll och så blir det bättre. Jag märkte t ex för några dagar sen att jag börjar se plufsig ut fast det är helt orimligt eftersom jag går ner i vikt, då fick jag ångest att jag håller på att utveckla en ätstörning på riktigt. Då började jag mäta mig så jag kan ha koll när spegeln lurar mig. Så nu är jag inte oroad längre.

Den här tråden var nog framförallt ett desperat försök att fiska efter medhåll så jag skulle lugna ner mig... Jag sa en gång till vården att jag har ångest men sa också att jag kan hantera det, och då var det som lugnt. Brukar även skämta och säga att jag drivs av ångest och kontroll därför blir allt så bra och folk skrattar med. Men visst, hade jag sagt att jag hanterar det nya ansvarsområdet med att skippa lunchen, drar en halvmil i pulszon 5 och kategorisera om hela familjens garderober...

Om det här inte är okej vet jag inte vad jag ska göra istället. Jag kommer helt seriöst inte fungera. Vem är jag ens då? Jag är den som har koll på läget, som styr upp saker, leder andra. Det är sidor folk uppskattar med mig. Det blir ju ingenting kvar av mig. 

Jag vill ju säga att det inte är någon fara. 

Jag bryr mig inte om hur jag ser ut men jag har förstått att människor med anorexia ser sig sig själv som större än vad de är. Att jag mäter mig är bara för att ha koll på att jag inte utvecklar anorexia. Måttband kan inte ljuga som hjärnan. 

Det kommer aldrig gå över. Jag har hållt på så här mer eller mindre sen jag var 12-13 år tror jag, det är svårt att säga när något börjar. Jag har i alla fall tydliga minnen av hur bra det kändes att kunna utnyttja mina föräldras sammarbetssvårigheter efter skiljsmässan med att ljuga om att jag ätit/ska äta hos den ena eller den andra. Är idag 30+.