Ätstörd

Där har du det verkliga problemet. Att du alltid ska vara den med koll, den som styr upp, organiserar, leder andra. Att du inte vet vem du är om du inte har/gör dessa saker. Att du ser det dom att det inte finns något "Du" om du inte har/gör detta. 

Ångesten det skapar, speciellt när det kanske inte går som planerat, hanterar du med att styra kosten. 

Du skriver att du levt så här sedan tidiga tonåren. Vad hände då som gjorde att du fick ångest och som du började hantera med kontroll över matintaget? Något är det som triggat igång denna medicinering av ångesten. 

Jag vet hur det är att vara ätstörd utan att falla inom kategorin för de vanliga störningarna. I mitt fall har det varit en kombination av selektiv ätstörning (reformerad) och att jag har extremt lätt att styra bort tankarna från att jag är hungrig. Som regel tycker jag inte om mat. Jag äter för att överleva, inte för att det är gott. Är jag ensam så blir det ofta slarv med maten. 

Är jag stressad, bråkat med någon, ledsen etc är aptiten det första som dör. Äter jag då så mår jag illa. Jag medicinerar känslorna genom att göra annat samt inte äta. Jag jobbar ständigt på att ändra detta. Delar har blivit bättre (separation som lett till mindre bråk och stress), att komma ihåg att äta har jag vänner till som påminner mig även om jag är ensam hemma. Jag vet ju rent logiskt att jag måste äta. 

Snälla TS, fundera över att söka hjälp. Inte för ätstörningen utan för att hitta vem du är utan att identifiera dig som "personen som löser alla problem". Maten är bara symptom och "medicin", inte det egentliga problemet (än).

Jag vet, det suger att fundera tillbaks på varför man ens började med skiten. Men, i slutändan blir det bättre även om det är en jobbig väg dit.
Se det inte som att du fejkat vem du är bara för att du vill ändra på vem du är. Den du är idag har formats av dina erfarenheter. Nu passar inte den "kostymen" längre och du behöver hitta vem du är bakom masken. De stora penseldragen är de samma, det är bara detaljerna som behöver målas om. Du behöver inte förklara något för någon alls om du inte vill, det är bara att du kommer att sätta nya gränser. Du har inte ljugit för någon om vem du är. Den du är idag är en del av dig som ska vävas in i ditt nya jag. 

Jag håller på att ta reda på vem jag är efter 20 år tillsammans med en person som sturt det mesta.

Snälla, snälla, snälla! Du behöver hjälp! 

För en person med normal syn på mat är inte det där något problem! Det att du låser dig vid att väga, mäta och absolut inte under några som helst omständigheter får överskrida det mål du satt är inte bra. 

Rent krasst borde du slänga ut både matvåg och personvåg men du är inte där, istället låter du dem styra ditt liv. 

Ibland går man upp, ibland går man ner. Istället för att fokusera på siffror så borde du tänka på hur du mår, hur kläderna känns etc. Din vikt definierar inte vem du är som person. 

Önskar dig verkligen all hjälp för att ta dig ur detta tankemönster! 

Detta stycke visar så tydligt på att du faktiskt har ett problem. Att det är ätstörningen och kontrollen som styr dig, inte du som styr ätstörningen. 

Att du mår dåligt av att läsa det vi skriver är ju för att du, innerst inne, vet att det du håller på med varken är friskt, normalt eller bra, men ångesten och ätstörningen har dig i ett sådant grepp att du mår dåligt av det hela istället för att be om hjälp. 

Det är inte normalt att få ångest över +0,3kg på vågen. 

Snälla, söta, rara, älskade TS. Försök att ta tag i din ätstörning när du kommer hem från semestern. Försök vara ärlig med vården. 

En nyfiken fråga, du behöver absolut inte svara på det hela:

Du skrev i ditt huvudinlägg att du är normalviktig, men vad väger du, hur lång är du och ungefär hur gammal? Anledningen till frågan är om du verkligen är normalviktig till din längd eller om det är ätstörningen som talar när du säger det.