Ätstörd

Men ätstörningen är ju ett problematiskt beteende. Vikten är ju inte problemet, utan det tvångsmässiga beteendet. Därför är det väl bra att få bukt på det?

Att man mår bättre av beteendet betyder ju bara att man mår dåligt i grunden. Man kommer att må ännu bättre om man blir fri från sina tvångstankar kring maten.

Hur ser beteendet ut?

Du upplever att du mår dåligt av att släppa kontroll men det handlar ju bara om att anledningen till dina tvångstankar blir mer tydlig och det ärju DOM du ska behandla.
Ätstörningar/kontrollbehov  är bara ett symptom på ett grundläggande problem.  

Kontroll är ju inget annat än ångest. När ångesten kommer kontrollerar du dig själv med strikta regler och rutiner för att dämpa ångest. Precis som att berusa sig med alkohol, ta droger eller liknande.   Men det är ju bara konstgjord andning för orsaken till din ångest sitter fortfarande kvar. 

Och sakta men säkert kommer detta beteende att öka med tiden och du kan utveckla fullt OCD eller så bryter anorexin ut delux. ...

Vilken typ av ätstörning gäller det? Är man normalviktig och inte har ångest mm så är det kanske inte en så allvarlig ätstörning. 

Det gör nästan ont i hjärtat hos mig, en främling för det där är helt åt helvete ohälsosamt.

Vi vet ju inte om det går över av sig självt. Har det ätstörda beteendet inga baksidor är det nog inte alltid ett måste att söka vård för det. Kanske blir man inte ens erbjuden vård med normalvikt och utan ångest? 

Du kan fortfarande vara hon med koll, bara inte hon med ångestdriven stenkoll på minsta detalj.

Det finns metoder för att hantera ångest på ett sunt sätt. Och läkemedel som ofta har god effekt. Så det finns goda chanser för dig att få ett friare liv.

Där har du det verkliga problemet. Att du alltid ska vara den med koll, den som styr upp, organiserar, leder andra. Att du inte vet vem du är om du inte har/gör dessa saker. Att du ser det dom att det inte finns något "Du" om du inte har/gör detta. 

Ångesten det skapar, speciellt när det kanske inte går som planerat, hanterar du med att styra kosten. 

Du skriver att du levt så här sedan tidiga tonåren. Vad hände då som gjorde att du fick ångest och som du började hantera med kontroll över matintaget? Något är det som triggat igång denna medicinering av ångesten. 

Jag vet hur det är att vara ätstörd utan att falla inom kategorin för de vanliga störningarna. I mitt fall har det varit en kombination av selektiv ätstörning (reformerad) och att jag har extremt lätt att styra bort tankarna från att jag är hungrig. Som regel tycker jag inte om mat. Jag äter för att överleva, inte för att det är gott. Är jag ensam så blir det ofta slarv med maten. 

Är jag stressad, bråkat med någon, ledsen etc är aptiten det första som dör. Äter jag då så mår jag illa. Jag medicinerar känslorna genom att göra annat samt inte äta. Jag jobbar ständigt på att ändra detta. Delar har blivit bättre (separation som lett till mindre bråk och stress), att komma ihåg att äta har jag vänner till som påminner mig även om jag är ensam hemma. Jag vet ju rent logiskt att jag måste äta. 

Snälla TS, fundera över att söka hjälp. Inte för ätstörningen utan för att hitta vem du är utan att identifiera dig som "personen som löser alla problem". Maten är bara symptom och "medicin", inte det egentliga problemet (än).