Ätstörd

Snälla, du behöver hjälp!

Normalt så vet man var gränsen går, och låter bli att ta den där extra portionen mat eller extra mycket grädde på efterrätten. Man håller ätandet nätt men normalt.

Skulle man ändå gå upp, ock kläderna sitter plötsligt väkligt tajt (och det inte beror på menscykeln), så tar man lite mindre portioner på kvällen. 

Du behöver hjälp med ditt ätande. Innan du kommer in i det viktspannet när hjärnan ställer om helt till aneroxi När det gäller anorexi är det viktigr atr få hjälp före hjärnan blir påverkad och börjar tycka att skellettmager är det mål man vill nå. 

Tyvärr mår de flesta bra i början på en anorexi.

För hjärnan producerar hormoner som påverkar ens humör positivt vid småsvält. Det är ursprungligen rent biologiskt, för att man ska ha energi för att leta upp mat på något sätt när det är ont om den.

Men har man som mål att gå ner i vikt så kan det gå för långt. Hjärnans funtion kan förändras hjärnans¹ så att man får ångest av att äta och man tycker att man ser bra ut, trots att alla andra blir oroliga när de ser en och tycker att man är för smal.

Har man nått det stadiet är det väldigt mycket kämpande för att vända det hela, hantera ångesten och komma upp i en vikt som håller en frisk i sin kropp.. 

På grund av detta blir vi på FL oroliga när man misstänker att någon går för långt i sin kontroll av vad man äter.

Det är naturligtvis någon oro eller flera samverkande oros-saker, som från början har skapat ditt kontrollbehov. Och du göder ditt kontrollbehov genom att ge efter för det och räkna kalorier. Du matar monstret.  

Vanliga tvångsbeteenden kan vara väldigt jobbiga, för de tar så mycket tid och energi från en person. De kan också vara besvärliga för de kan göra att du t ex. tvättar händerna så mycket att du får exsem eller andra problem med huden.

Anledningen till att de flesta i tråden blir oroliga är att kontrollbehov när det gäller mat kan leda till att man får näringsbrister och blir allvarligt sjuk. T.o.m. kan man bli så nedsatt att man dör. 

Därför får du alla oroliga svar här i FL. 

Visst kan man vara mån om att inte gå upp för mycket i vikt, men egentligen är det lätt att hålla koll på om det skulle börja hända. Det märker du ju på kläderna.  Det är den här kollen på minsta hekto som oroar oss. 

Personligen är jag också rädd för att må-brahormonerna sin alstras vid viktnedgång ska göra att du fortsätter att vilja gå ner i vikt. Så att du kan nå till den kritiska punkt när hjärnan ställs om, och man börjar tycka att skellettsmal är det mål som är bra. 

Ju mindre du äter, ju mer tror kroppen att det pågår en hungersnöd och drar ner på förbränningen. Men om det pågått ett tag och du behöver väldigt lite mat, så kan du få näringsbrister av olika slag. För man behöver äta lite mängder för att få i sig nog av vissa näringsämnen.

Bantarens paradox, ju mer du drar in på maten, ju mindre förbränner du. 
Man blir också mer sugen på att äta jättemycket av något då. 

Det är det här med att du kompenserar på förhand, om du misstänker att du kommer att äta lite mer vid senare måltider,  verkar vara ångestdrivet.

Du är så rädd för minsta lilla hektos avsteg på din vikt/kaloriintag, så att du vågar inte vänta och se hur mycket det blir och sedan kompensera för det i efterhand, om det skulle behövas. 

Så som de som inte har kontrollbehov, men ändå inte vill gå upp i vikt, gör.

Hoppas ändå att du kan njuta av din semester!

Om han inte vet så skulle du kunna säga att du är lite nojig för att gå upp ivikt, att du funderar mycket på det. Då kommer han förmodligen att sedan se det på hur du förhåller dig till mat.

Men det här är ändå ett problem som huvudsakligen gäller dig själv. Dra inte in honom i ditt kontrollbehov och ett bekräftelsebehov på att du inte har gått upp i vikt. 

Det är mest mellan dig och en terapeut. Men ta stöd av honom om du genomgår en behandling sedan och behöver någon som hjälper dig att låta bli att kontrollera så mycket. 

Kan inte svara säkert på det. Risken är väl att han kan bli väldigt hjäipsam och komma med en massa råd till dig, som inte alltid är så genomtänkta.

Men jag tänker också att det skulle bli en konstig situation om du senare påbörjar en riktig psykologisk behandling mot kontrollbehovet, och då pratar med honom om det. Och han aldrig hade hört ett ord tidigare om att du skulle ha för mycket kontrolltankar kring mat.

Han behöver ju inte veta i detalj. 

Det jag vet säkert är att personer med kontrollbehov gärna drar in närstående i det hela. Om de är oroliga t.ex. för att de inte har stängt av spisen, trots många egna kontroller, så ber de den närstående att kontrollera eller ber om att de ska försäkra den som frågar att hon har kontrollerat.  Då matar man bara tvånget. Så den närstående börjar hjälpa genom att delta i de meningslösa tankarna. 

Men förhållningssättet till din partner, och om han kan göra någon sak som verkligen bidrar positivt i behandlingen, det behöver du tala med terapeuten om.
Det kanske räcker att han bara finns och är som vanligt!

Ja, det förstår jag. 
Men före du påbörjar en behandling behöver du nog ha sagt något om att du funderar mycket på om du riskerar att gå upp i vikt.