Vänner som tar för sig!

Vänner som tar för sig!

Hur många är vi i Sverige som bjuder vänner på mat vid stora helger, men aldrig blir bjudna tillbaka? Utan att någonsin att vänner bjudit in mig/oss för att äta.

Vi/jag lagar maten och fikat vi umgås med glädje och när natten närmar sig säger besöket ...Nä nu är det dags att åka hem. Inte ett uns att besöket säger att ..."jag/vi kan hjälpa till att diska" och att plocka undan.

Hur många har sån vänner eller är jag ensam om att ha såna vänner?

För att de är konflikträdda.

De kanske har fått höra att deras åsikt inte räknas och de ska vara tacksamma för allt under hela sin uppväxt?

Du tror det är lätt att få terapi alltså?

Senaste gången jag försökte gick det inte alls. Jag fick inte ens svar av vårdgivaren för de var så nerlastade. Och köerna kan vara ett år långa.

Privat parterapi som har hänt mig en gång innan kostade 1200 kr/ timme.
Det är det inte alla som har råd med.

Så hur är förslaget "terapi" en realistisk eller rimlig lösning på ett avgränsat problem som det TS har här? Lätt att slänga ur sig, jättesvårt att faktiskt få att hända.

Var någonstans har jag påstått att jag är konflikträdd? För det är jag inte. Jag har konfronterat varför det alltid är jag som ska stå för allt, men som sagt så är det för döva öron.

Jag vet inte hur tydlig man ska vara då jag vid varje tillfälle vid storhelger sagt att om vi ska umgås så åker vi och handlar tillsammans och gör upp vem som köper vad och lagar maten tillsammans och plockar undan och diskar innan det är dags att går hem. Då får man höra "jag har redan köpt det och det" så jag tar med det, men när personen i fråga kommer så får man höra "Oj jag glömde sakerna hemma" 

Vi hostar och bjuder ofta. För att vi vill, för att vi mår bra av det.

Skulle aldrig bjuda och räkna med att bli tillbakabjuden eller få hjälp med disken, vi gör det ju får VÅR skull. Sen kommer såna saker tillbaka ibland, och det händer att andra tar disken etc, men inte alltid och det är sekundärt. Om du känner som du gör är det bättre att skita i det bara.

Troligen inte alls lika självklart för en sådan person att det ens handlar om konflikträdsla. Egentligen frågar ju TS om det här är normalt. Hon undrar alltså om det kan varar rimligt eller om det är något fel här. Dock lutar hon ju tydligt mot att det inte är okej.

Nu utgår jag ifrån exemplet/premissen att det handlar om en person vars erfarenheter lärt dem att man ska vara tacksam, ställa upp och inte beklaga sig eller ifrågasätta etc etc. För en sådan person är det svårt att bara sätta ner foten helt plötsligt. Antagligen till och med svårt att förstå att det de är med om är tokigt och något de skulle behöva ta tag i.

För oss andra med en annan bakgrund kan det verkar helt självklart, men det är ju på grund av att våra erfarenheter har format oss annorlunda.

Det är jag beredd att hålla med om att det är typiskt svenskt. Det är i sig inget fel att inte vilja ha konflikter i onödan, men alltför ofta sker det på bekostnad av individen själv som utvecklar bitterhet eller annat dåligt mående.

Håller med dig att lite engagemang vill man ha. Trött på att höra att gästen säger Nä nu är jag trött så jag ska gå hem. Och om jag då nämner att  disken står kvar så får jag höra "Du kan ta det i morgon" INTE att jag/gästen kan komma och diska i morgon.

Absolut ömsesidighet är A o O eftersom man ändå nästan dagligen umgås så borde man förstå varann, men när när det gäller middagar och fika stunder då är det per automatik att jag ska bjuda. Det är så lätt för vissa att komma till färdiglagat eller bara på fika utan att säga vi tar fikat, maten hemma hos mig nästa gång.

Jag är en person som gillar att umgås och vara trevlig och ha det trevligt.