Var finns alla de bra kvinnorna?

Haha! Jag blev nyfiken här, kan du vidareutveckla den åsikten? :)

Nu är ts runt 60 så gissar att han (förhoppningsvis) inte raggar lammkött.

Stämmer. Jag anser att man bör vara i samma fas i livet. I mitt fall då med utflugna vuxna barn. Dessutom upplever jag kvinnor som passerat klimakteriet som betydligt stabilare i psyket, inte dessa humörsvägningar. Antar att kvinnor måste uppleva det som väldigt skönt att slippa, när den fasen är passerad. Men jag vet att några få tappar lusten, men av alla de jag träffat så har det snarare varit tvärt om. Dessutom, en nivå av ren å skär livserfarenhet, kvinnors motsvarighet till storkukslugn (önskar det fanns ett motsvarande ord för kvinnor).

Okej. Då förstår jag "var du kommer ifrån". Min farbror, snart 80 år, var en av de allra första i landet att ingå partnerskap när det blev tillåtet. 

Ja, det finns en social kontroll på landsbygden, som kan vara tuff. Men innebär också att man inte behöver låsa dörren och kan luta kvasten mot den som en signal; är inte hemma men kommer snart, kliv in. Är inte utan orsak som hbtq-personer flytt landsbygden till storstadens anonymitet där grannar inte ens hälsar på varann. Känner ju till båda världarna och vill inte vara utan någon av dem. Jag är uppfostrad från barnsben med farmors ord, alltså hans mamma. Var gång den gamla gumman stötte på nåt socialt udda, så röck hon på axlarna och sa: Var och en blir lycklig på sin fason. Såå accepterande och tillåtande. 

Där ser du nåt jag bidrar med, en öppenhet mot det socialt udda, alltså raka motsatsen till din "rant". Socialt mycket liberal, kanske mer än dig. Är subjektiv på ett logiskt plan men objektiv till min intuition, men ytterst få förstår det, promille kan hänga med där. 

Alla par har ideer. Jag kan vara en mästare på att prokrastinera, men jag åstadkommer det jag börjar med. Dock en viss förmåga att skippa "the finishing touch" och "bara" slutföra till nåt fungerande. Sen intresserar jag mig för nåt nytt. Är väl i grunden en skapande person, kanske lite av en konstnärssjäl. Den ordningsamme kvinnan i ett perfekt städat hem är inget för mig. Hellre en slarver som låter mig stå för ordningen.

Alla bra kvinnor i min närmaste krets är redan tagna. 

Det stämmer inte. Jag har "bara" dejtat obekvämt mycket och för att vara grov i mun, knullat med obekvämt många. Men det har också varit roligt, den mest händelserika tiden i mitt snart 60-åriga liv. Men det har varit en känslomässig berg o dalbana, det är fan i mig jobbigt.

Jaså? Så det här är ett icke-problem för dig som du gnäller på?
Ett låtsasoffer med andra ord.

Du kanske bara tänker på att knulla, det får då stå för dig. Men efter sex år av dejtande, ett åkande land å rike runt, så ledsnar man. Finns en jag skulle kunna nöja mig med, är inte kär i henne, men hon gillar mig. Kanske nöja mig så, bättre än inget. Inte bra för henne och inte bra för mig, men sex år, orkar inte mer.

Nä, vilken kvinna skulle stå ut med ett låtsasoffer i längden? 

Du känner alltså att du måste leva i ett förhållande? Bara för att jag är nyfiken, varför är det så viktigt för dig att du tom skulle kunna tänka mig att vara tillsammans med någon du inte är kär i istället för att vara singel.