Ska kärlek kännas såhär?

Nej det är inte okej. Du mår ju inte bra av det. Bara för att han inte är kriminell betyder det inte att han är rätt för dig - så låga förväntningar kan du väl ändå inte ha?

Det verkar som att ni är väldigt olika och han inte kan tillmötesgå vad du behöver ha i relationen för att känna dig sedd och älskad. Det verkar som att han har svårt att visa/berätta om sina känslor, kanske något sedan tidigare som ligger bakom det, något han varit med om? 

Även om du skriver att han är en snäll kille så är det en kille som inte behandlar dig bra. Dejtar ni eller är tillsammans? Bor ni ihop? 

I en relation har man perioder som inte alltid är bra, men då ska man finnas där för varandra och lösa det tillsammans. Om du berättar att det här inte känns bra för honom och han inte bryr sig, öppnar upp sig eller försöker lösa det så är det ett problem. 

Det är ju bara du som kan bestämma 

Jag är verbal, gillar att prata om kärlek och sex och allt annat. Jag ger min fru komplimanger och försöker prata om sex. Hon svarar bara kortfattat.

Precis som TS så känner jag mig lite ensam i relationen, känner inte att jag får det gensvar jag längtar efter. Hon kysser mig inte, kramar mig inte, klappar mig inte på kinden. Jag har tagit upp det många gånger (de senaste 25 åren), hon förstår mig och lovar att bättra sig. Och det gör hon. I ungefär två dygn.

Men hon är bra på andra sätt, ibland säger hon faktiskt att hon älskar mig, hon håller mig i handen när vi är ute och går. Vi har sex varje vecka, tyvärr utan uppladdning/förspel från hennes sida. Hon är omtänksam. 

Om du inte känner såsom du vill känna eller får "återkoppling" ( brist på bättre ors) på det sättet som du vill och behöver så kanske det inte är helt rätt.
Har du haft fler relationer?
Känner du någon skillnad?

Hur tror du att det kommer kännas om 5,10,25 år om du stannar?

Man kan sällan få precis allt i en person, exempelvis bra sex, toppenförälder, samma värderingar, samma sunda syn på ekonomi, liknande humor, uppskattar samma fritidsaktiviteter, prioriterar familjen osv. Det vore kanske för mycket att önska. Men man måste fundera på vad som är viktigast för mig. Jag kanske kan leva med att han snackar försäkringar vid middagsbordet istället för att diskutera världspolitiken (som jag vill) om det ändå är så att vi tillsammans har haft en fin vecka, fixat mat och prioriterar ATT äta tillsammans (inte alla som gör). Sen ska vi till gymmet och imorgon har vi en utflykt inplanerad. Då finns det mycket runtomkring som väger upp att vi har lite olika samtalsämnen som vi gillar. 

Han låter som en undvikande personlighetstyp (när man helst aldrig tar en konflikt), kanske med lätt autism om man börjar prata om frimärken när någon annan talar om känslor.

Det behöver inte vara dåligt men det är inte troligt att han kommer att bli en charmör framåt om han inte är det nu.

På plussidan kommer han troligen sällan att ha åsikter som sådant som inredning eller trädgård, kanske vill han inte ens välja sina egna kläder. På minussidan blir det troligen du som får boka semester, föreslå spa eller middag på "era" årsdagar, komma ihåg att svärmor fyller år eller påminna om att han borde ringa sin vän som är deppig.

Vi är enormt många som tar hand om socialt utmanade män, men fördelarna kan ibland uppväga och det finns många beteenden som är mer destruktiva för en partner. Min bästa väninna blir upprörd när jag tar upp att jag funderat på att skilja mig, för hon säger att jag kommer att ta med mig alla vänner och min ex-man kommer att sitta och bli ännu fetare framför en skärm då, i resten av sitt liv.

Jag vet inte. Jag har aldrig varit i en relation innan och jag vet inte hur det ska kännas. Det är mycket som är positivt med honom. Förutom att jag saknar att känna mig älskad (?) tror jag är det rätta ordet. 

Att känna sig älskad är väldigt grundläggande tycker jag.
Är man kär i någon och mån om att den personen mår bra så vill nog de flesta av oss gärna visa det så att hen känner och förstår det. Det är en del av relationen, att trygga varandra i att "det är vi", jag väljer dig, jag tycker om dig, jag tycker om att vara dig, jag tycker om det du är.
Sen kan man ha olika språk som vissa uttrycker det. Jag kanske gillar fysisk beröring medan min man uppskattar att få kärlek på andra vis. Men det kan man ofta komma runt genom att berätta hur man funkar och vad man gillar.
Har ni pratat om sånt, har du berättat vad du behöver för att känna dig älskad och sedd. Eller är han helt blank inför det.

Jag kan misstänka att det är hans autism som ligger bakom. Vi dejtar bara och bor inte tillsammans. Jag känner att jag står vid ett vägskäl och vet inte vad jag ska göra. Jag vet att man inte kan få allt, men är det tillräckligt allvarligt för att göra slut? 

Jag har tagit upp det en del gånger och vid detta laget börjar han tycka att jag är tjatig. Han kan prata om sina intressen oavbrutet i timmar, men när jag vill prata om abstrakta ämnen som känslor och tankar, blir han helt plötsligt trött och vill lägga sig. 

Jag har sagt ungefär det och då har han svarat "Jag trodde det var överflödigt att säga sådant, eftersom du märker att jag vill umgås med dig. Varför skulle jag vilja umgås om jag inte kände så?" 

Jag har sagt att jag ändå skulle vilja höra uttryckligen att han gillar mig, och att jag är "speciell" och den "enda", och inte bara en gång utan då och då. Men när jag säger sådant har han en tendens att märka ord. Han svarar till exempel "Men det är ju inte sant att du är den enda eftersom det finns ungefär 100.000 potentiella partners för en person."