Jag kan inte välja

jag lever med en man sedan tio år tillbaka. Vi har två fina barn ihop. dom senaste 5 åren (egentligen sedan vår första kom) har våran relation varit så svår. Vi har alltid haft en djup kontakt, nästan elektriskt mellan oss men så checkade han ut totalt. Jag har ensam gjort allt jobb hemma med hushåll,  hus, barn, relation. Han har i princip tittat in i sin telefon senaste åren känns det som. 

Jag har i perioder bara överlevt och ibland tagit upp det som jag ansett varit fel i vår relation. Noll respons. Ytterst sällan genom Åren har vi ändå hittat varandra för någon kväll eller så sen har han checkat ut igen. Jag har varit väldigt ledsen och känt mig överkörd, utnyttjad och allt där emellan. Han har varit så arg, sur, tjurig, oansvarig och väldigt ego. Efter år av övervägande så bestämde jag mig för att jag och barnen är värda mer och jag skulle lämna honom. Vi bestämde att han skulle flytta ut, vilket han gjorde i 5 dagar och sedan var han tillbaka igen. Bestämd om att vi ska fixa det här, han ska bli bättre, barnen skall få mer uppmärksamhet och jag mer hjälp i hushållet. Jag kunde ju inte neka honom att bo i sitt hem så jag har accepterat att han kom hem igen och välkomnat hjälpen. Jag kraschade och blev väldigt utmattad så fort han började hjälp till här hemma. 

Nu har det gått 3 månader och han är super bra, snäll/ omtänksam/ hjälpsam och en bra pappa. verkligen en kovändning och jag är i chock fortfarande känner jag. Här har man pratat och tjatat i flera års tid och ingenting har hänt, jag har diskuterat om att gå isär i flera år men ändå har det inte tagits på allvar förens nu.

nu till det problematiska, jag har sagt till min man att vår relation är på paus. för jag behöver andas och fundera på vad jag vill. Att överhuvudtaget ta steget till att lämna har tagit mig flera år. Jag har älskat honom så mycket genom åren. Jag är helt utmattad. Vi lever ihop för det är svårt att hitta boenden men också för att kunna vara bästa föräldrarna till våra barn. jag behöver verkligen hans hjälp för jag orkar inte två barn ensam alls just nu efter allt som varit.

men utöver allt så har jag gått och blivit stört förälskad i min bästa vän, En 30!! År äldre man. Som älskar mig lika mycket tillbaka. Han vill leva med mig och jag vill alltid ha han i närheten. Hans lugn och trygghet är så viktig för mig. Känner mig så sedd och viktig och som en bra människa i närheten av honom. Vi har startat en sexuell relation som funkar toppen. Men man kan väl inte leva med någon som är 30 år äldre? Snart ska gå i pension och här står jag i småbarns åren helt vilsen. Han har erbjudit sig att hjälpa mig med allt. 

min man känner till min bästis men vet ej om att vi har startat en djupare relation. min man är väldigt ledsen och har mycket ångest för att jag vill ha paus för att fundera.

hela mitt liv är upp och ner, och jag vet inte vad jag ska välja. Min man och min fina familj (också rädd att han ska falla tillbaka till gamla vanor) eller min bästa vän som är så mycket äldre men är så mycket tryggare?

jag förstår att jag måste välja och att detta är fel mot dom båda.. nu har jag visserligen varit helt ärlig mot min bästis men inte mot min man.. vad ska jag välja? 

vh, vilsen mamma