Kristna personer som menar sig bry sig om andra - lever de alltid som de lär?

Jag har bar erfarenhet från min uppväxt i den amerikanska söder, men...

Nej. De lever inte som de lär. 

Samtidigt är det en förenklig att säga det. En del försöker, särskilt om de själva är fattiga, utstötta och olyckliga, men även för dem är det villkorat på någon nivå, om inte annat så gäller kärleksbudskapet absolut inte vissa grupper, exempelvis de som tror på fel version av deras kristendom, eller bara fel gren av deras egna version av kristendom. Ju högre upp i samhället, desto mer hyckleri, och om det handlar om organiserad religion, desto värre är det. 

Många är olika nivåer av indoktrinerade, och ofta är det inte deras egna fel att de är som de är, och det är socialt dyrt att börja tänka själv. 

I Sverige har jag nog inte mött någon som är så religiös.

De bryr sig nog mer än vad vanliga tjommar gör iallafall, även om de nu gör detta i samklang med sin religion. Enligt deras tro så står Gud och hans son för den allra största kärleken och då vill de självklart också framhålla dessa över allt annat. Jag kan förstå logiken, även om jag inte själv är troende. 

Jag kommer ofta i kontakt med religösa verksamheter i mitt jobb på en myndighet. Mest svenska kyrkans och frireligiösa. Gemensamt är att de nästan alltid ger dåligt bemötande och är otrevliga. 

Intressant. Jag har också mycket kontakt med Svenska kyrkan genom mitt yrke under många år nu och känner inte alls igen din bild. Med ett undantag på över 15 år i branchen har jag bara träffat hyggliga och hjälpsamma personer inom kyrkan. Och då har jag kontakt med lite alla möjliga, kyrkoherden, administrationen, kyrkorådet, vaktmästare, volontärer, präster. 

Men jag upplever inte att de är mer hjälpsamma än andra, bara alldeles vanliga, vänliga människor. :) 

Nej det gör dem verkligen inte. Har precis fått erfara det själv. Det är ulligull till ytan men verkligen va/är något helt annat. 

Jag har träffat många kristna (och muslimer) som bryr sig om andra och försöker göra gott men jag har också träffat många ateister som tänker likadant och försöker vara en god medmänniska.

För mig är det den största anledningen till att jag är övertygad om att det inte finns en gud, det märks ingen skillnad på den människan som säger sig ha en relation med gud och den som inte har någon gud i sitt liv. Båda mår bra och dåligt, båda har bra och dåliga relationer i sina liv, båda har drömmar och besvikelser i sina liv.

För mig är religiösa tyvärr stora hycklare!

Min farmor och farfar var troende och medlemmar i Frälsningsarmén. De försökte alltid tvinga på oss sin egen tro. När jag var barn och sov över i deras sommarstuga fick vi inte sova innan vi bett kvällsbön. En gång vägrade jag (jag var väldigt envis som barn) och då väckte de mig varje gång jag somnade under hela natten, vilket räknas som tortyr. När min pappa, som inte var troende, fick höra det här behövde vi aldrig sova över hos dem igen.

Efter den händelsen avskydde min farmor mig. Hon ringde runt i släkten och snackade skit om mig. Hon ringde till och med min mormor och morfar och de berättade för mina föräldrar och mig och det var så det kom fram hur hon konstant baktalade mig. Jag var tonåring då. Efter det bröt jag kontakten med henne.

Jag har hela mitt liv värnat om andra människor och anser att alla har samma värde. Jag förväntar mig inget tillbaka, det får mig att må bra av att ge. Jag har alltid skänkt pengar till välgörenhet, deltagit i insamlingar, stöttat lokala värmestugor, skänkt kläder eller saker till behövande och jag har också varit volontär i Grekland för att hjälpa till att ta emot människor på flykt. Jag ser mig dock inte som speciellt bättre än någon annan, det är bara något som får mig att må genuint bra.

Nu har jag en släkting med sambo som är religiösa. De sitter öppet och diskuterar hur de är bättre än andra just för att de är troende. De har mycket svårt för mig som är ateist och inte medlem i svenska kyrkan. Då kan man ju tycka att de borde vara engagerade i att hjälpa andra människor. Men nej, det är de inte. De anser att de hjälper behövande mycket bättre än vad jag gör, genom att enbart vara medlem i svenska kyrkan. 

Jag har fler exempel också, men det får räcka så här. 

Många av de som benämner sig som kristna är inte bättre människor för det, de är ofta dömande bakom en yta av godhet och medkänsla. Religion har alltid varit en form av maktutövning, och tolerans mot de som tänker annorlunda har aldrig stått högt i kurs.

Idag är inte så många bekännande kristna utan det religiösa behoven tar sig andra uttryck. Den nya religionen är ju natur, miljö och klimat, här hittar vi de nya fanatikerna. De ser sig som bättre och godare människor och vill omvända alla. Och när det inte går tillräckligt bra blir de dömande och anklagande, de otrogna är onda och vill förstöra planeten, även om de ser problemen men tror på andra lösningar.