Känner mig ensam under sommaren...
Varje sommar är det likadant, vännerna försvinner in i någon dimma där de inte hör av sig. Jag som medelålders barnlös blir utanför. Visserligen har jag sambo och vi umgås men upplever det som att vännerna sviker mig. Ofta försvinner de i juni för att sedan återkomma andra veckan i augusti. Jag har berättat för dem vad jag känner och de kontrar med att deras semestrar och sommrar är fulla av måsten och planer. De flesta av dessa har barn och/eller ett rikt socialt liv. Jag är alltid bortprioriterad.
Detta har gjort att jag börjat fundera på varför och om det är något jag gjort fel? SÅ jag har frågat dem men de säger att det inte har något med mig att göra. De säger som ovan beskrivet, att de har fullt upp och att tiden bara försvinner.
Det är fjärde sommaren nu som jag känner såhär... Jag vill egentligen ringa dem och be dem dra åt helvete för att jag känner att de är så värdelösa vänner men vad hjälper det ? De lär inte vilja umgås med mig mer då. Men det är så jag känner men det kanske också är själviskt av mig att förvänta mig den tillgängligheten?
Vad tycker ni och hur skulle ni känna ? Tips på hur man ska hantera detta både praktiskt och känslomässigt ?
Hälsningar Ensam under sommaren...
Man är ofta hemma mer hela familjen vilket innebär att hemmet och vardagsbestyren kräver mer, mer matlagning och disk, mer matinköp, då alla måltider äts hemma eller i alla fall med familjen, mer tvätt, pga badkläder, mer smutsig lek och annat, mer städning då man drar in sand och gräs, andra ungar som kommer och går i hemmet, man är hemma mer och stökar till.
Man förväntas åka och hälsa på kusiner, mostrar och gamla farmor, eller att dessa kommer på besök. Man är hela sommaren i sommarstugan i en helt annan del av landet. Man vill åker iväg på någon resa, barnen ska skjutsas till läger och fotbollscup.
Sen vips är sommaren slut, man återgår till vardagen och mer vanliga aktiviteter, som att umgås med en kär vän som man inte hann träffa på hela sommaren.