Jag är en kvinna på 45 + som har två fantastiska barn MEN jag har haft otur i livet med de män jag träffat och varit tillsammans med (inte särskilt många men ändå). Jag började nästan ge upp hoppet men då dök han upp, mannen med stort m, han som jag väntat på. Jag är vanligtvis inte särskilt "på" när det gäller män men med denna man insåg jag att jag var tvungen att göra något för annars skulle någon annan "ta" honom. Vi hade koll på varandra ett tag innan jag tog kontakt och intresset var ömsesidigt. Första gången vi träffades slog det gnistor, jag föll för honom direkt och det har bara fortsatt. Jag har fallit djupare och djupare, han likaså. Vi har konstaterat att vi är varandras saknade pusselbitar och vi kompletterar varandra fullständigt.Äntligen har jag träffat en man som inte är rädd för att visa sig sårbar och visa sina känslor. Äntligen har jag träffat en man som visar mig bekräftelse, både genom ord men även handling. När vi träffas är vi nära varandra hela tiden, vi har det behovet båda två och det är underbart! Då vi båda är 45 + och har stora barn (den yngsta blir 18 nästa år) sedan tidigare är det fokus på oss två, fantastiskt att inte behöva tänka på jobbiga småbarnsår utan njuta och planera för en härlig framtid. Denna man kommer jag hålla hårt i!
