Nu vet jag inte alls om det är aktuellt för oss men då jag har två väldigt intensiva barn som är lite mer än många andra vad det verkar så har jag funderat ibland.
Tiden får utvisa om det är energi och att de är födda sent på året och därmed yngre än många barn i samma årskull , eller en adhd diagnos - men ni som haft barn med en lättare typ av adhd, hur har livet blivit för dem?
Ni som själva har adhd, hur har det påverkat er
?
Jag har en tonårig flicka med adhd. Hennes första år präglades inte av livlighet utan det var annat som tydde på adhd, sociala svårigheter och hyperfokus tex. Hon har alltid varit lydig och mån om att göra vuxna nöjda.
Min dotter började få ångestproblem i mellanstadiet och kämpar med det än. Skolmiljön är på inga sätt lämplig för barn och unga med npf och hon mår väldigt dåligt av att vara där. Inlärning och kompisar är inget problem utan det är den stökiga miljön och kravet på att kunna fokusera länge på samma sak som sliter ut henne. När hon var 12 var hon helt utbränd, gick in i väggen och var hemma från skolan några månader och mådde fruktansvärt dåligt. Nu går hon i skolan, men eftersom inte tillräckliga anpassningar görs orkar hon bara gå på ca 30% av lektionerna.
Andra barn med adhd reagerar kanske med trots, ilska eller liknande. Barnen reagerar på olika sätt men orsaken till symptomen är generellt desamma: en för krävande, rörig och oförutsägbar vardag. Man får som förälder kompensera för skolans brister genom att sänka kraven hemma. Det går inte att begära att ett barn som är helt slut efter sina timmar i skolan ska klara att ta lika mycket ansvar som jämnåriga för att tex hjälpa till i hushållet, komma ihåg sin gympapåse mm. Man får prioritera att de ska klara skolan. Viktigt däremot att inte fastna i att göra allt åt dem. De behöver också lära sig att ta mer och mer ansvar, men man kan inte räkna med att de orkar/klarar lika mycket som sina jämnåriga.
Fritids är för vissa med npf alldeles för jobbigt. Man kan behöva jobba deltid. För detta finns viss ekonomisk ersättning i form av omvårdnadsbidrag, men generellt är det samhälleliga ekonomiska stödet till npf-föräldrar obefintligt. Man får lösa det själv.
Om ni misstänker adhd så ansök om att få barnen utredda så snart det går. Att ha deras svårighet på pappret ökar chanserna för att de ska få rätt hjälp i skolan och minskar risken för att soc och skola påstår att det är ni som inte uppfostrar barnen ordentligt.
Det där lät ju dystert. Mitt barn med adhd är också en smart och rolig tjej som är omtyckt av sina vänner. Hon är kreativ och konstnärlig och förmågan till hyperfokus gör att hon kan snöa in på och bli väldigt duktig på vissa saker. Jag håller inte med om att adhd är en superkraft, men om man lyckas kan man vända vissa av de typiska dragen till något positivt. Det funkar dock inte så bra i skolan, är vår erfarenhet. De har alldeles för snäva ramar för hur en människa får vara. Men på fritiden kan de blomma ut. :)
Jag har en tonårig flicka med adhd. Hennes första år präglades inte av livlighet utan det var annat som tydde på adhd, sociala svårigheter och hyperfokus tex. Hon har alltid varit lydig och mån om att göra vuxna nöjda.
Min dotter började få ångestproblem i mellanstadiet och kämpar med det än. Skolmiljön är på inga sätt lämplig för barn och unga med npf och hon mår väldigt dåligt av att vara där. Inlärning och kompisar är inget problem utan det är den stökiga miljön och kravet på att kunna fokusera länge på samma sak som sliter ut henne. När hon var 12 var hon helt utbränd, gick in i väggen och var hemma från skolan några månader och mådde fruktansvärt dåligt. Nu går hon i skolan, men eftersom inte tillräckliga anpassningar görs orkar hon bara gå på ca 30% av lektionerna.
Andra barn med adhd reagerar kanske med trots, ilska eller liknande. Barnen reagerar på olika sätt men orsaken till symptomen är generellt desamma: en för krävande, rörig och oförutsägbar vardag. Man får som förälder kompensera för skolans brister genom att sänka kraven hemma. Det går inte att begära att ett barn som är helt slut efter sina timmar i skolan ska klara att ta lika mycket ansvar som jämnåriga för att tex hjälpa till i hushållet, komma ihåg sin gympapåse mm. Man får prioritera att de ska klara skolan. Viktigt däremot att inte fastna i att göra allt åt dem. De behöver också lära sig att ta mer och mer ansvar, men man kan inte räkna med att de orkar/klarar lika mycket som sina jämnåriga.
Fritids är för vissa med npf alldeles för jobbigt. Man kan behöva jobba deltid. För detta finns viss ekonomisk ersättning i form av omvårdnadsbidrag, men generellt är det samhälleliga ekonomiska stödet till npf-föräldrar obefintligt. Man får lösa det själv.
Om ni misstänker adhd så ansök om att få barnen utredda så snart det går. Att ha deras svårighet på pappret ökar chanserna för att de ska få rätt hjälp i skolan och minskar risken för att soc och skola påstår att det är ni som inte uppfostrar barnen ordentligt.
Jag som jobbar med NPF-utredningar säger dock att man inte ska springa på bollen för tidigt heller. Saken är den att det krävs att man ser en funktionsnedsättning och att man gör det i minst två olika sammanhang. Ibland är man för tidigt på bollen och då landar man i "drag av, men ej diagnos" och även om jag vet att verkligheten tyvärr ibland ser annorlunda ut så ska den diagnosen inte ha någon betydelse i skolan. Barn i skolan ska få stöd utifrån sina behov och när det gäller NPF så framträder de behoven vare sig de har diagnos eller ej....och den personal finns inte i skolan som helt plötsligt vet hur de ska bemöta barnet om de bara får veta diagnosen. Det beror enligt mig främst på två saker. 1. Kompetensen i skolan vad gäller NPF och bemötande lämnar en del övrigt att önska. 2. Diagnos eller ej så är den individuella variationen mellan barn med samma diagnos stor.
Den enda diagnos som får lov att ha betydelse i skolan och ska utredas där vid misstanke är intellektuell funktionsnedsättning. Det söker man inte till psykiatrin för att få utrett. Är barnet under skolålder sköts det via psykolog vid mödra och barnhälsovård. Har barnet börjat skolan ska skolan signalera vid misstanke och då är det skolpsykolog som utreder frågan - obs, självklart inte utan föräldrarnas informerade samtycke till det.
Finns däremot bra material online som man kan ta del av och utgå ifrån om man har misstankar om NPF. Det som står där har inte någon negativ påverkar på barn som inte har diagnos. Det enda som händer är att de inte har så stort behov av den extra tydligheten och strukturen.
Jag som jobbar med NPF-utredningar säger dock att man inte ska springa på bollen för tidigt heller. Saken är den att det krävs att man ser en funktionsnedsättning och att man gör det i minst två olika sammanhang. Ibland är man för tidigt på bollen och då landar man i "drag av, men ej diagnos" och även om jag vet att verkligheten tyvärr ibland ser annorlunda ut så ska den diagnosen inte ha någon betydelse i skolan. Barn i skolan ska få stöd utifrån sina behov och när det gäller NPF så framträder de behoven vare sig de har diagnos eller ej....och den personal finns inte i skolan som helt plötsligt vet hur de ska bemöta barnet om de bara får veta diagnosen. Det beror enligt mig främst på två saker. 1. Kompetensen i skolan vad gäller NPF och bemötande lämnar en del övrigt att önska. 2. Diagnos eller ej så är den individuella variationen mellan barn med samma diagnos stor.
Den enda diagnos som får lov att ha betydelse i skolan och ska utredas där vid misstanke är intellektuell funktionsnedsättning. Det söker man inte till psykiatrin för att få utrett. Är barnet under skolålder sköts det via psykolog vid mödra och barnhälsovård. Har barnet börjat skolan ska skolan signalera vid misstanke och då är det skolpsykolog som utreder frågan - obs, självklart inte utan föräldrarnas informerade samtycke till det.
Finns däremot bra material online som man kan ta del av och utgå ifrån om man har misstankar om NPF. Det som står där har inte någon negativ påverkar på barn som inte har diagnos. Det enda som händer är att de inte har så stort behov av den extra tydligheten och strukturen.
Precis, det var därför jag skrev att de ska ansöka om utredning. Om det är läge att göra det eller inte behöver vården avgöra.
Att utreda enbart om det finns problem tycker jag är en problematisk inställning. Det tar ju så lång tid att få hjälp, så under tiden man väntar på hjälp hinner problemen eskalera. Vi tänkte precis så, att vi inte behövde söka vård så länge barnet mådde bra. Men med facit i hand ångrar jag bittert att vi inte gjorde det långt tidigare. Vi förstod ju tidigt att vår dotter troligen hade npf. En psykolog har gjort oss uppmärksamma på hur mycket vi anpassat efter hennes funktionsnedsättning under hennes barndom. I och med att vi gjorde det uppstod inte problem förrän skolan blev för jobbig, och den kan inte vi föräldrar göra något åt mer än att be om att barnet ska få stöd och anpassningar.
Tyvärr delar vi många npf-föräldrars upplevelsen av att det visst spelar roll i skolan att ha diagnosen på papper. De vill spara pengar och gör inget som kostar något extra i onödan. Min dotter maskar dessutom skickligt i skolan, så de ser inga problem. Det enda de ser är frånvaron. Och hon är högbegåvad så i de flesta ämnen blir hon godkänd (eller mer) trots hög frånvaro. Och så länge eleven är godkänd sätts inga specialresurser in.
De anpassningar BUP föreslog skolan var samma som vi föräldrar länge bett om. Men det var först när BUP sa det som de genomförde flera av dem (flera hade de gjort även tidigare). Min uppfattning är att skolan trodde att vi överdrev dotterns svårigheter.
I terorin är det precis som du skriver om skolan, men inte i praktiken. Tyvärr.
@ Jimmy75: Är inte kriteriet att man ska se problemet i minst två sammanhang borttaget just på grund av barn som mitt, som maskar och är duktiga i skolan och därför missas? Eller är det bara något som har diskuterats?
Jag som jobbar med NPF-utredningar säger dock att man inte ska springa på bollen för tidigt heller. Saken är den att det krävs att man ser en funktionsnedsättning och att man gör det i minst två olika sammanhang. Ibland är man för tidigt på bollen och då landar man i "drag av, men ej diagnos" och även om jag vet att verkligheten tyvärr ibland ser annorlunda ut så ska den diagnosen inte ha någon betydelse i skolan. Barn i skolan ska få stöd utifrån sina behov och när det gäller NPF så framträder de behoven vare sig de har diagnos eller ej....och den personal finns inte i skolan som helt plötsligt vet hur de ska bemöta barnet om de bara får veta diagnosen. Det beror enligt mig främst på två saker. 1. Kompetensen i skolan vad gäller NPF och bemötande lämnar en del övrigt att önska. 2. Diagnos eller ej så är den individuella variationen mellan barn med samma diagnos stor.
Den enda diagnos som får lov att ha betydelse i skolan och ska utredas där vid misstanke är intellektuell funktionsnedsättning. Det söker man inte till psykiatrin för att få utrett. Är barnet under skolålder sköts det via psykolog vid mödra och barnhälsovård. Har barnet börjat skolan ska skolan signalera vid misstanke och då är det skolpsykolog som utreder frågan - obs, självklart inte utan föräldrarnas informerade samtycke till det.
Finns däremot bra material online som man kan ta del av och utgå ifrån om man har misstankar om NPF. Det som står där har inte någon negativ påverkar på barn som inte har diagnos. Det enda som händer är att de inte har så stort behov av den extra tydligheten och strukturen.
Vill bara påminna om att det är skolans ansvar att ge ALLA barn det stöd de behöver, vare sig de har diagnoser eller ej.
Vi har fått ett skolsystem som som inte längre sätter barnen i focus. Man dribblar med betygssystem och läroplaner när det är det individuella elev-stödet som saknas.
Varje individ har rätt till det stöd den behöver för att klara skolan på bästa sätt. Där sviker skolan.
Vill bara påminna om att det är skolans ansvar att ge ALLA barn det stöd de behöver, vare sig de har diagnoser eller ej.
Vi har fått ett skolsystem som som inte längre sätter barnen i focus. Man dribblar med betygssystem och läroplaner när det är det individuella elev-stödet som saknas.
Varje individ har rätt till det stöd den behöver för att klara skolan på bästa sätt. Där sviker skolan.
Jag har själv viss problematik, men ingen diagnos. Jag bör nog inte ha det heller då jag fungerar för bra för att få en diagnos. Om man bortser från en sjukskrivning har jag lyckats hantera det.
Gick bra i skolan eftersom jag har extremt lätt för att lära mig saker, men jag lyssnade bara lite på genomgången och zonade sedan ut på lektionerna. Gick ut med 4,5 i betyg från NV på gymnasiet trots det. Och har klarat av universitsstudier med doktorsexamen som höjdpunkten. Det sistnämnda mycket tack vare fantastiska handledare under min forskarutbildning. De såg min problematik och gav det stöd och den struktur jag behövde.
Nu har jag två barn som går i mellanstadiet. Båda har ADHD. Båda har ångestproblematik. Skolan idag är mycket mer oförlåtande mot barn med ADHD än var det var när jag gick i skolan. Så länge mina barn orkar stå på benen kommer de ordna ok betyg eftersom de också lär sig lätt. Men risken är att de kommer kollapsa. Båda har psykolog-hjälp redan och förhoppningsvis hjälper det.
Utifrån det jag ser i skolan idag så hade jag behövt en diagnos om jag gått i dagens skola. Det finns alltså en anledning till att diagnoserna ökar. Det är troligtvis lika många med denna problematik nu som då, men idag är skolan och samhället ofta helt oförlåtande mot personer med ADHD. För att få hjälp behöver de få en diagnos på papperet.