Barn med könsdysfori

Jag är absolut ingen expert på ämnet, men jag har läst lite om det och jag har två vänner/bekanta med barn med könsdysfori, en vän vars bror tidigare var en syster och en fd arbetskamrat som påbörjade könsbyte under tiden som arbetskollega.

Utefter min kunskap tror jag att när det gäller barn, bör man vara väldigt försiktig med att bekräfta könsdysfori och att individen borde byta kön. Barn kan vara vilsna, förvirrande och sökande under en period, för att senare komma fram till att de är nöjda med att vara och leva med den könstillhörighet de har sedan födseln.
Men jag menar inte att man ska vara ignorant, utan försiktigt hålla tillbaka samtidigt som man visar förståelse och stöd. Beslutet om könsbyte eller ej måste få tid att växa fram och där krävs även en personlig mognad som barn sällan når förrän i övre tonåren eller t.o.m. ännu senare.

Det är lite typiskt att barn och ungdomar med autism har lättare att umgås med vuxna än med jämnåriga. Men visst, en person kan ka drag av autism utan att ha hela diagnosen. Det finns en gråzon. 

Sedan finns det barn som från mycket tidig ålder inte känt sig hemma i det kön som de är födda in i och har visat/sagt det på olika sätt. Det är lite skillnad från de barn som i början av tonåren tycker att det blir jobbigt med puberteten och inte vill ha de förändringar i kroppen som den medför. Så man behöver göra en noggrann utredning av alla känslor och motiv hos barnet från sjykvårdens sida. Vilket förhoppningsvis också görs.

Jag arbetar med ungdomar och jag har träffat ungdomar utan autism med könsdysfori men jag håller med om att personer med autism oftare har dessa funderingar, särskilt de som tex är födda med manligt kön och har en karlakarl till pappa som gör allt som är traditionellt manligt och lite till och samtidigt har en mamma som inte är det som ses som traditionellt kvinnligt, dvs klänningar, smink, tar bara hand om hushåll etc utan som även hon gör mer traditionellt sett manliga saker. 

Viktigast är, och det verkar ni göra, att ni respekterar barnet och svarar på barnets frågor. 

Jag har flera gånger haft diskussioner med ungdomar kring detta och ofta har det landat i att de helt enkelt inte känner sig hemma och att när de väl har förstått att det är ok att gilla det man gillar oavsett kön så är det kanske inte just könsdysfori. Att man kan känna att man inte är bekväm med vare sig manligt eller kvinnligt och det är ok. 

Eller så landar de i att verkligen veta att det är just det och då ksn man hjälpa dem därifrån så att de kommer vidare. 

Många vill hellre kallas något som inte är vare sig manligt eller kvinnligt och väljer ett eget namn men byter inte alltid juridiskt osv.

Och om han vill byta namn i passet? Bli kallad han? Klippa kort frissa? Fylla ut kalsongerna? Undvika strand och badhus? Hoppa över skolidrotten?

För mig känns allt detta helt ok men vill vänta med hormoner osv. 

Mer frågan om man ska ignorera eller locka till att prata om det. Jag upplever att han egentligen är öppen för att prata om hur han känner och mår om man bara närmar sig ämnet på rätt sätt. Föräldrarna undviker ämnet lite upplever jag. Men det kanske är rätt. 

Usch, nej prata inte med honom... bara tråden är ett minfält, jag hade dumpat en partner som beskrivit mitt barn såhär online

Jag är född kvinna. Om jag hade varit ung idag är jag övertygad om att jag hade funderat över min könstillhörighet, och kanske tänkt att jag var trans. Jag tycker att en syn på kön som inte "får" finnas idag är att det är något som bara "är" - precis som att man är född på en viss plats. Samtidigt vet jag ju att det finns många som genomgår könsbekräftande kirurgi och är nöjda med det, men jag tror samtidigt att det finns många som jag (det har jag förstås ingen aning om, men jag tror inte att jag är ensam i världen om att vara på ett visst sätt). För min del känns det betydligt konstigare att fylla i "kvinna" i ett formulär när frågan är: "vilket kön identifierar du dig som" än om det bara står "kön". Det blir lite som om frågan skulle vara "identifierar du dig som kortnäst eller långnäst" - något jag aldrig funderat över och som inte är en del av min IDENTITET. 

Jag tror mer på att visa barnet att könet inte behöver vara en stor grej. Det är inte konstigt att inte känna sig hemma i den kvinnliga könsrollen, speciellt inte för tonåringar, och behöver inte betyda något mer än det egentligen, även om det kan vara det. Är det "riktig" könsdysfori kommer det ändå att visa sig. Att i ganska hög utsträckning fokusera på helt andra saker än identitet och funderande över den tror jag kan vara hälsosamt. Vad barnet vill GÖRA med sitt liv är viktigare än vilken inre identitet det har.  

ja det är nog vanligt i många familjer att man lägger locket på och inte pratar om jobbiga eller komplicerade saker. Kanske bra för en del. Mitt ex familj är så. Allt ska se bra och normalt ut på ytan och sen pratar man inte om nåt under ytan. Min familj är betydligt mer öppen tror jag. 

Kan du förklara mer vad jag gör för fel? Vill verkligen inte beskriva sonen på nåt negativt sätt. Han är rolig och en helt underbar person. 

Jag förstår hur du tänker. Jag var lite av pojkflicka när jag var liten och har en hel del grabbiga egenskaper. Kanske mer än vad min pojkväns son har. Ändå råkar jag ha en kvinnokropp och skulle aldrig fundera på att försöka ändra det. Jag är kvinna och brunögd. Inte så att jag identifierar mig som kvinna eller brunögd för det ar inte mycket med tillhörighet eller identitet att göra. Däremot identifierar jag mig som mamma. Det är nåt jag valt och är en stor del av min personlighet. 

Gör ingen stor grej av det, det kommer gå över tillslut. 

Har du erfarenhet? Hur gick det till när det gick över? Vilken ålder?