Rumpetrollet skrev 2025-07-25 00:19:46 följande:
Hej alla!
Jag är så ledsen att behöva vara tillbaka här igen. Inte för att det är nåt fel på forumet, tvärtom är det mer stöd än vad jag någonsin hade tänkt att jag kunde få från ett forum. Men jag trodde verkligen att det skulle gå den här gången.
Jag och min sambo har haft en rätt lång resa för att försöka få syskon till vårat barn som nu är 3. Jag blev först gravid hösten 2023, var gravid fram till KUB men det visade sig vara en ofostrig graviditet. Sen blev jag gravid igen våren 2024, gick även denna gången till KUB men det var då ett uteblivet missfall. Efter det tog det ett helt år att bli gravid igen. Denna gravidet var väldigt jobbig med så mycket oro pga av de tidigare graviditeterna. Vi gjorde tidigt ultraljud som såg bra ut men vid KUB fick vi dåliga siffror och efter moderkaksprov visade det sig att fostret hade en kromosomavvikelse och vi fick avbryta graviditeten i v 15.
Det har nu gått ett par veckor sedan avbrytandet och jag väntar på att läka ihop och börja om igen... Jag vet bara inte hur jag ska orka igenom fler försök för att inte tala om en till första trimester när det väl kommer. Även om jag vet att jag kommer göra det ändå. Hur ska man ta sig igenom det? Vad gör ni andra för att orka fortsätta när det inte går som ni vill?
Jag håller alla tummar för alla er som försöker bli gravida och ett extra tanke till er som försöker igen och igen och igen efter missfall och annat.
Hej!
Förstår känslorna av frustration, men i det fula är vi flera som går igenom krokiga vägar mot ett syskon eller första barn. Det känns fint på något sätt i detta forum att få känna att man inte är ensam och alla känslor och tankar som finns kring det. Har också haft en lång resa där vi förlorade ett barn i v39 pga blodproppar i moderkakan, därefter ett missfall 9 månader senare (MA). Otroligt tufft och nedslående när man behöver få känna hopp om en framtid och hopp om ett barn som man längtat så efter. Många tankar och känslor i att ?alla andra? får barn medan man själv stampar på samma ställe.
Tänker att man gör så gott man kan. För mig handlar det om att försöka finna annat att tänka på och göra under tiden, saker jag mår bra av. Allt från att träna, äta gott, vara i stallet och varje månad när mensen kommer försöker jag ändå tänka att det ändå är en månad närmare mitt plus. Än hur svårt det är att motivera sig själv försöker jag landa mjukt i positiva tankar. För oss är det nu snart 1 år sedan missfall och vår son hade varit 1,5 om han fått leva.
Ibland finns det bara inte förklaringar till varför saker och ting händer och inte och varför vissa drabbas hårdare än andra. Det jag lärt mig är att man är så mycket starkare än man tro, man blir ju det för att man inte har något annat val. Jag vet nu att jag klarar det mesta som slängs i min väg, och det gäller för oss alla. Man är starkare än man tror! Fortsätt kämpa alla ni som kämpar, en dag kommer det där plusset att komma och graviditeten kommer kanske vara fylld med oro - men efter målgång väntar det största priset av alla.
Stor kram till dig och kom ihåg att vi är många i samma båt! Du klarar det här! ❤️
